Allmänt

We Can’t Do It


Jag måste bara tipsa er om en dokumentärserie jag börjarde kolla på imorse. Den heter We Can’t Do It! och finns att kolla på inne på Svt Play. Fanna Ndow Norrby led själv av utmattningssyndrom och träffar massor med kvinnor i åldrarna 18-30 som gått eller går igenom samma sak. Kända namn som är med är bland annat Michaela Forni, Cissi Wallin, Kakan Hermansson mfl. Det handlar om unga kvinnor som hela tiden vill prestera bättre och bättre, mer och mer. Kanske som en reaktion på att vi tidigare inte kunnat/fått? Jag vet inte.

Jag läste en krönika av Lotta Lundberg där hon menar att det är individens eget ansvar, det är inte samhällets fel att duktiga flickor tävlar mot andra duktiga flickor. Där håller inte jag med henne. Jag känner inte enbart press från mig själv utan också press utifrån, hela tiden. En tjej i första avsnittet berättar om hur hon gick in i väggen redan som 18 åring medan hon gick på gymnasiet. Om hur hon får en panikångestattack, svimmar och sen vaknar för att fortsätta plugga med en klump i magen för att hon förlorat tid när hon varit avsvimmad.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera er alla att kolla på den här serien då jag tror många av er kommer känna igen er när man pratar om varningstecken kring långvarig stress. Det är viktigt att följa sina drömmar, men det är ännu mer viktigt att stanna upp och ta hand om sig själv och reflektera över hur man faktiskt mår. Man måste kunna säga nej, jag hinner inte, jag kan inte, jag borde inte.

Jag vill bygga karriär, bli framgångsrik och tjäna mycket pengar. Men till vilket pris? Ligger ansvaret hos individen? Eller hur kan det komma sig att majoriteten av alla med utmattningssyndrom är kvinnor? Kommentera! <3

2 svar till “We Can’t Do It

  1. M skriver:

    Jag är 23 år gammal och fick för ett tag sedan diagnosen utmattningssyndrom. Toppbetyg på gymnasiet, jobbat intensivt sedan 17 års ålder och på senare år haft väldigt kvalificerade jobb, flyttat till en ny stad, köpt en egen bostadsrätt och pluggar sedan ett par år tillbaka på en högprofilerad utbildning på universitet. Just nu orkar jag knappt gå upp ur sängen, äta eller ta hand om mig själv. Nästan det enda jag gör, och vill göra, är att sova. Enligt min läkare borde jag sjukskrivas, men vi kompromissade till en början med att jag skulle säga upp mig från jobbet då jag verkligen inte ville ta ett studieuppehåll på grund av detta. Jag har varit expert på att pusha mig själv, alltid velat leverera, näst intill plågat mig själv men aldrig känt att jag varit bra nog. Det är nu priset jag får betala. En kropp och ett psyke som ofta inte orkar ens de mest vardagliga sakerna, för jag vägrade stanna upp och se vad jag egentligen mådde bra av. Det har _inte_ varit värt det. Inte har jag blivit lyckligare utan den ångesten jag känner nu och vetskapen att det kan ta år innan jag blir bättre får mig att må fruktansvärt dåligt.
    Vad detta beror på har jag funderat mycket på, men i dagsläget så orkar jag inte ens hitta en anledning. Men jag tror att mycket i vårt samhälle handlar om att bli en lyckad person, det är det vi lär oss. I skolan blir vi betygsatta. Från jobb får vi med oss referenser, möjligheten att klättra på arbetsplatsen om du utvecklas tillräckligt. Allt som samhället lär oss är att det som gör oss till lyckade personer är det ytliga. Jobb, inkomst, social status. Livet handlar inte om ett jävla duktighetsprojekt och livet handlar om att leva, inte att överleva, någonting som jag insett lite försent för mitt eget bästa. Till någon som det inte nått lika långt som för mig men tror att det kan vara påväg, STANNA UPP. Bromsa innan det är försent, för när du väl kraschat så är vägen tillbaka till ditt vanliga liv oerhört lång och jobbig. <3

  2. Anonym skriver:

    Hej Andrea.
    Intressant det du skriver om! Tycker som dig att samhället borde lyfta denna fråga eftersom prestation och tävling bland oss människor är ett problem som leder till ohälsa bland oss. Men jag tycker också att det delvis är individens ansvar också eftersom vi själva har ett aktivt val. Vi kan t ex bestämma att sluta läsa modebloggar oc träningsbloggar om vi känner oss påverkades eller utesluta den sak som gör att man känner prestation. Förstår om man går i skolan och ska satsa på betyg då är det inte lika lätt eftersom skolplikt finns och betygen är en avgörande del för framtiden.

    Jag läser till sjuksköterska och har tyvärr fått se mycket elände, misär och lidande och ändå är svensk sjukvård bra om man jämför med andra länder. Det finns multisjuka personer som hade gjort vad som helst för att få byta plats med en frisk människas kropp men de är hjälplösa de kan inte påverka sin sjukdom om den är fysisk obotlig.

    Jag tror att vi man ska försöka stanna upp och vara tacksam för det vi har. Känner man att man blir påverkad av något försök utesluta det eller ta en paus från det.

    Hur känner du som jobbar med sociala medier där det är väldigt vanligt förekommande att visa upp en perfekt yta där alla bilder ska se perfekta ut, du själv ska se snygg ut osv. Tror du att du och andra influencers bidrar till att kvinnor känner prestation och att de måste tävla emot varandra?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd