Börja plugga?

Tror jag i alla fall haha! Nej men jag har känt senaste halvåret att jag faktiskt börjat längta efter att lära mig nya saker igen. Det känns som att jag lite står stilla i min personliga utveckling och jag tror att det är något som får mig att må rätt dåligt. Direkt efter studenten kände jag inget annat än; jag vill inte ens vara i närheten av en utbildning, föreläsning eller skola på läääänge. Jag var verkligen SÅ klar och trött på allt som hade med skolan att göra men nu har det gått lite mer än två år och jag börjar faktiskt känna ett sug efter nya intryck och att lära mig saker om något jag inte har kunskap inom. Jag är jättenöjd med min arbetssituation osv men jag känner verkligen att jag gooosar i min lilla comfort zone och jag vill inte vara en sån person som nöjer sig och inte tar sig an utmaningar; för det är ju sånt jag mår bra av.

Som ni vet så köpte jag lägenhet här i Stockholm i höstas och har inga planer på att flytta härifrån så jag kommer leta efter kurser i Stockholm eller på distans.  Nu finns det bara ett problem och det är att jag inte riktigt vet vad jag vill plugga.. Jag har ju ett hum men inte alls bra koll på vad det finns att välja mellan. Jag hoppas att jag hittar något intressant som jag kommer in på till slut i alla fall, och då kommer jag söka till vintern nästa år. Men jag tänkte fråga er, vad vill ni plugga? Eller vad pluggar ni eller vad har ni pluggat? Skulle vara så kul att bara få läsa och få inspiration! Kram <3

Enter a title

DÅLIG FÖREBILD & DÅLIG FEMINIST

Jag strävar alltid efter att vara en god förebild. Jag vill att folk ska följa mig på sociala medier och få inspiration, kanske att jag till och med blir en person man ser upp till. Och jag tycker faktiskt att jag sköter det jobbet ganska bra, men det är inte alltid lätt. Jag har tagit ett aktivt beslut att skriva väldigt begränsat om mat och träning då jag vet att det är något som kan trigga enormt. Jag har tagit ett aktivt beslut att återkommande prata om feminism, kvinnofrågor och allt där emellan. Det är dom två fighterna jag bestämt mig för att ta offentligt just nu. Och ändå får jag varje vecka skit för alla fighter jag inte tar offentligt, mejl och kommentarer skrivna av er där ni beskriver hur besvikna ni är på mig för att jag inte skriver mer om djurrättighetsfrågor, miljöpåverkan, integration, om rasism, allt och lite till. Det som gör mig så förvånad är att det känns som att de personer som skrivit dessa kommentarer och mejl tror att jag, personen och individen Andrea Hedenstedt inte bryr mig om dessa frågor. Dessa mejl och kommentarer anklagar mig för att inte bry mig om djur för att vi gjorde en poddserie om sexuella övergrepp och inte om djurens situation i Danmark. Det känns faktiskt jäkligt tråkigt att jag ska behöva skriva ett inlägg där jag förklarar att jo självklart bryr jag mig om miljön, rasism och mycket mer. Men ligger ansvaret hos mig att ta varje kamp som kan tas per automatik för att jag har en bred publik?

Pratar jag och Mathilda om att vi tycker att det är fel med vikthets får jag ett dussin mejl med folk som rent utav skriver hat och säger att vi uppmanar till fetma. Pratar jag och Mathilda om sexuella övergrepp så skiter vi i män som lider av psykisk ohälsa. Det är liksom absurt, jag kan aldrig göra alla nöjda. Jag är bara jag och jag gör verkligen mitt bästa, jag försöker vara så många som möjligt till lags samtidigt som jag vill dela med mig av mina åsikter och tankar. Idag fick jag en kommentar av en tjej som ansåg att jag uppmanade till ”solhets” och var kränkande mot henne som har svårt att bli brun för att jag la upp en bild på snapchat där jag solade och skrev ”kämpar på” (med brännan).  Nej jag kanske inte är en förebild i varje steg jag tar, jag blir för full, jag säger dumma saker, jag har fördomar och ja jag påverkas också av skönhetsideal och lever efter dom. Det känns som att personerna som kommer med ”kritik” kanske behöver se sig själva i spegeln innan ni kommenterar eller mejlar. Jag vill egentligen bara lätta mitt hjärta lite med det här inlägget för fan vad ledsen jag blir ändå.

Anledningen till att jag allt mer sällan skriver sånna här inlägg är just på grund av alla åsiktspoliser och alla dom som aldrig blir nöjda. Jag kan säga det redan nu, ja jag är också en slav under patriarkatet, jag är också en slav under alla de sjuka skönhetsideal som finns, jag är medveten om att jag lever i västvärlden med en förvrängd världsbild. Jag är så trött på att få frågor om hur vida det är feministiskt eller inte att uppmana folk till köp av en sminkprodukt eller att jag är en dålig förebild för att jag gillar att bli brun. Då kan jag säga det klart och tydligt till er; ja, då är jag en dålig feminist och förebild och så kommer det nog alltid att vara även om jag gör så gott jag kan. Take it or leave it.

Ett halvår som sambos!

Wow vad tiden går fort hörni. Kan ni förstå att det redan har gått ett halvår sedan vi flyttade in i lägenheten? Känns så sjukt.. På ett sätt känns det som att jag bott här i flera år och på ett sätt känns allt fortfarande så himla nytt.. Ni som också flyttat hemifrån vet nog vad jag menar. Jag och Anton har ju varit tillsammans i 6 år i sommar så vi kände varandra väldigt bra innan vi flyttade ihop men jag känner ändå att jag vill ge er en liten uppdatering om hur det har gått med att vara sambo det första halvåret!

Det första jag kommer att tänka på när jag funderar över hur det har varit att bo tillsammans med Anton så är det att det känns som att vi fått en ny relation, en mer vuxen relation som jag trivs väldigt bra med. Jag började bli riktigt trött på att sova över hos varandras föräldrar.. Det känns också mer som att vi är ett team, vi vet verkligen ALLT om varandra nu för vi ses väldigt ofta och kan dela med oss om vad som hänt under dagen, vad man funderat på eller hur man mår direkt med varandra.

Vi har inte bråkat mer pga att vi blivit sambos, vi har ”självklart” tjafsat mer i och med att vi enklare går varandra på nerverna och oftare måste prata diskning, städning, matlagning, handling osv. Men jag känner verkligen inte att det varit något problem, som jag nämnt för er tidigare så är varken jag eller Anton ”bråkiga”. Och det här skriver jag verkligen inte för att få det att låta som att allt är perfekt hela tiden, det kan också vara dåligt att inte ta saker till konfrontation. Ni förstår nog vad jag menar!

Det negativa med att vara sambo skulle jag säga är att det lätt blir väääldigt mycket vardag, att dagarna bara flyter ihop och även fast man äter middag tillsammans och viker tvätten tillsammans (vilket är mer nice än att göra det själv) så kan man glömma bort att faktiskt umgås. Alltså verkligen prata, skratta och hitta på saker tillsammans. Detta har vi dock pratat om och försöker tänka på, för det är viktigt att vårda relationen och inte bara leva bredvid varandra. Man måste liksom anstränga sig för att skapa kvalitativ tid tillsammans. Det upplever i alla fall jag, några av er har säkert helt andra upplevelser av att bli sambos! Innan vi flyttade ihop var jag självklart lite nervös.. Tänk om det inte kommer funka? Tänk om jag kommer störa mig på honom? Tänk om han kommer störa sig på mig? Men, ett halvår har gått och jag måste säga att jag tycker att det hitills har gått väldigt bra.

Viktigt


Efter livepodden i höstas när jag (som vanligt) började gråta när jag pratade med några av alla som var där <3  

Att arbeta med sociala medier är roligt, jobbigt, lättsamt, lyxigt, slitigt, ytligt och allt däremellan. Men aldrig någonsin har jag känt att det varit viktigt. Att jag driver den här bloggen, eller vår podd eller min Instagram har inte förändrat liv på riktigt, det har inte varit viktigt i den bemärkelsen att någons liv faktiskt skulle förändras om jag slutade. Vissa kanske skulle tycka att det var tråkigt, absolut, men inte så mycket mer än så. För tre veckor sedan så ändrade jag den synen på mitt jobb, det jag gör är nu viktigt. För sen jag och Mathilda släppte första avsnittet av poddserien så känns det viktigt och mer på riktigt än någonsin förut. Det känns verkligen så sjukt att inse att det vi gör just nu faktiskt gör skillnad, sjukt stor skillnad. Vi peppar inte längre ”bara” någon till att våga fråga ut den där killen, eller ta det där jobbet. Jag inspirerar inte bara någon till vilken klänning ni kan bära på studenten eller om mina bästa tips för att komma igång med träningen. Jag använder mina sociala medier för att skapa skillnad.

Målet med poddserien har hela tiden varit att få folk att prata om att dessa sjuka saker sker dagligen, så ofta att det blivit normaliserat. Det sker så ofta att innan den här poddserien uppgav hälften av er att ni aldrig blivit sexuellt ofredade men 90% av er uppgav att ni blivit tafsade på. Förstår ni? Att bli tafsad på ÄR att bli sexuellt ofredad, men att bli tafsad på idag är tyvärr så vanligt att man inte ens förstår att det är olagligt. Under helgen har jag fått sammanlagt 5 stycken mejl av tjejer som beskriver hur dom efter att ha lyssnat på seriens två första avsnitt bestämt sig för att anmäla det som hänt dom. En av dom anmälde i fredags något som hände henne för två år sedan, en annan anmälde det som hände henne i helgen. Jag har aldrig varit stolt, både över dom och oss. Aldrig någonsin har jag känt mig så viktig som när dessa tjejer beskriver hur jag och Mathilda fått dom att inse hur oskyldiga dom var i det som hände dom.

Jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig, för fasen vad glad jag blir över att vi redan skapat skillnad på två avsnitt, imorgon släpper vi det tredje och jag hoppas att ni lyssnar då <3

21 årskris?

Glad tjej i ny skidhjälm och nya skidglajjor!

Hej på er! Första dagen hemma från semestern och jag är redan mer stressad än andra året på gymnasiet. Eller okej, det kanske var en överdrift. Men det känns verkligen som att jag har tusen saker att göra just nu och att dygnen är för korta. Idag har jag jobbat konstant från 07.30 till och med att detta inlägg avslutas. Det tar sån jäkla tid att redigera avsnitten till VARFEMTEKVINNA, det tar tid att fixa saker inför premiären, att få ordning på deklarationen, planera födelsedagsfirande med släkten och mycket annat. Jag vet inte riktigt vad det har varit med mig på sista tiden, känner mig liksom lättretlig och lättirriterad. Har haft väldigt lätt till gråt (alltså lättare än vanligt) och ilska på sista tiden. Kanske har att göra med att jag sover så dåligt. Sedan natten efter terrordådet har jag drömt mardrömmar, oftast om att jag själv befinner mig på Drottninggatan men ibland också andra mardrömmar. Så varje morgon vaknar jag trött med huvudvärk, inte världens härligaste sätt att starta dagen på helt enkelt.

Eller kan det vara så att jag har en 21-årskris? Haha skämt åsido, men det känns som en jobbig period just nu. Det jobbiga med sånna här perioder är att jag inte kan sätta fingret på vad det är som får mig att må såhär förens i efterhand. Så om några veckor lär jag väl förstå vad det är som hänt (och nej, jag har inte mens och är inte gravid). Det kanske bara är livet, livet har ju en tendens att gå lite upp och ner ibland.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd