Ett halvår som sambos!

Wow vad tiden går fort hörni. Kan ni förstå att det redan har gått ett halvår sedan vi flyttade in i lägenheten? Känns så sjukt.. På ett sätt känns det som att jag bott här i flera år och på ett sätt känns allt fortfarande så himla nytt.. Ni som också flyttat hemifrån vet nog vad jag menar. Jag och Anton har ju varit tillsammans i 6 år i sommar så vi kände varandra väldigt bra innan vi flyttade ihop men jag känner ändå att jag vill ge er en liten uppdatering om hur det har gått med att vara sambo det första halvåret!

Det första jag kommer att tänka på när jag funderar över hur det har varit att bo tillsammans med Anton så är det att det känns som att vi fått en ny relation, en mer vuxen relation som jag trivs väldigt bra med. Jag började bli riktigt trött på att sova över hos varandras föräldrar.. Det känns också mer som att vi är ett team, vi vet verkligen ALLT om varandra nu för vi ses väldigt ofta och kan dela med oss om vad som hänt under dagen, vad man funderat på eller hur man mår direkt med varandra.

Vi har inte bråkat mer pga att vi blivit sambos, vi har ”självklart” tjafsat mer i och med att vi enklare går varandra på nerverna och oftare måste prata diskning, städning, matlagning, handling osv. Men jag känner verkligen inte att det varit något problem, som jag nämnt för er tidigare så är varken jag eller Anton ”bråkiga”. Och det här skriver jag verkligen inte för att få det att låta som att allt är perfekt hela tiden, det kan också vara dåligt att inte ta saker till konfrontation. Ni förstår nog vad jag menar!

Det negativa med att vara sambo skulle jag säga är att det lätt blir väääldigt mycket vardag, att dagarna bara flyter ihop och även fast man äter middag tillsammans och viker tvätten tillsammans (vilket är mer nice än att göra det själv) så kan man glömma bort att faktiskt umgås. Alltså verkligen prata, skratta och hitta på saker tillsammans. Detta har vi dock pratat om och försöker tänka på, för det är viktigt att vårda relationen och inte bara leva bredvid varandra. Man måste liksom anstränga sig för att skapa kvalitativ tid tillsammans. Det upplever i alla fall jag, några av er har säkert helt andra upplevelser av att bli sambos! Innan vi flyttade ihop var jag självklart lite nervös.. Tänk om det inte kommer funka? Tänk om jag kommer störa mig på honom? Tänk om han kommer störa sig på mig? Men, ett halvår har gått och jag måste säga att jag tycker att det hitills har gått väldigt bra.

Enter a title

Viktigt


Efter livepodden i höstas när jag (som vanligt) började gråta när jag pratade med några av alla som var där <3  

Att arbeta med sociala medier är roligt, jobbigt, lättsamt, lyxigt, slitigt, ytligt och allt däremellan. Men aldrig någonsin har jag känt att det varit viktigt. Att jag driver den här bloggen, eller vår podd eller min Instagram har inte förändrat liv på riktigt, det har inte varit viktigt i den bemärkelsen att någons liv faktiskt skulle förändras om jag slutade. Vissa kanske skulle tycka att det var tråkigt, absolut, men inte så mycket mer än så. För tre veckor sedan så ändrade jag den synen på mitt jobb, det jag gör är nu viktigt. För sen jag och Mathilda släppte första avsnittet av poddserien så känns det viktigt och mer på riktigt än någonsin förut. Det känns verkligen så sjukt att inse att det vi gör just nu faktiskt gör skillnad, sjukt stor skillnad. Vi peppar inte längre ”bara” någon till att våga fråga ut den där killen, eller ta det där jobbet. Jag inspirerar inte bara någon till vilken klänning ni kan bära på studenten eller om mina bästa tips för att komma igång med träningen. Jag använder mina sociala medier för att skapa skillnad.

Målet med poddserien har hela tiden varit att få folk att prata om att dessa sjuka saker sker dagligen, så ofta att det blivit normaliserat. Det sker så ofta att innan den här poddserien uppgav hälften av er att ni aldrig blivit sexuellt ofredade men 90% av er uppgav att ni blivit tafsade på. Förstår ni? Att bli tafsad på ÄR att bli sexuellt ofredad, men att bli tafsad på idag är tyvärr så vanligt att man inte ens förstår att det är olagligt. Under helgen har jag fått sammanlagt 5 stycken mejl av tjejer som beskriver hur dom efter att ha lyssnat på seriens två första avsnitt bestämt sig för att anmäla det som hänt dom. En av dom anmälde i fredags något som hände henne för två år sedan, en annan anmälde det som hände henne i helgen. Jag har aldrig varit stolt, både över dom och oss. Aldrig någonsin har jag känt mig så viktig som när dessa tjejer beskriver hur jag och Mathilda fått dom att inse hur oskyldiga dom var i det som hände dom.

Jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig, för fasen vad glad jag blir över att vi redan skapat skillnad på två avsnitt, imorgon släpper vi det tredje och jag hoppas att ni lyssnar då <3

21 årskris?

Glad tjej i ny skidhjälm och nya skidglajjor!

Hej på er! Första dagen hemma från semestern och jag är redan mer stressad än andra året på gymnasiet. Eller okej, det kanske var en överdrift. Men det känns verkligen som att jag har tusen saker att göra just nu och att dygnen är för korta. Idag har jag jobbat konstant från 07.30 till och med att detta inlägg avslutas. Det tar sån jäkla tid att redigera avsnitten till VARFEMTEKVINNA, det tar tid att fixa saker inför premiären, att få ordning på deklarationen, planera födelsedagsfirande med släkten och mycket annat. Jag vet inte riktigt vad det har varit med mig på sista tiden, känner mig liksom lättretlig och lättirriterad. Har haft väldigt lätt till gråt (alltså lättare än vanligt) och ilska på sista tiden. Kanske har att göra med att jag sover så dåligt. Sedan natten efter terrordådet har jag drömt mardrömmar, oftast om att jag själv befinner mig på Drottninggatan men ibland också andra mardrömmar. Så varje morgon vaknar jag trött med huvudvärk, inte världens härligaste sätt att starta dagen på helt enkelt.

Eller kan det vara så att jag har en 21-årskris? Haha skämt åsido, men det känns som en jobbig period just nu. Det jobbiga med sånna här perioder är att jag inte kan sätta fingret på vad det är som får mig att må såhär förens i efterhand. Så om några veckor lär jag väl förstå vad det är som hänt (och nej, jag har inte mens och är inte gravid). Det kanske bara är livet, livet har ju en tendens att gå lite upp och ner ibland.

Mitt hem, min trygghet

Jag satt framför TV4 hela gårdagen, tyst i soffan. Glömde bort att äta, borsta tänderna eller göra dagens planerade sysslor. Kunde inte sluta ta in all den info som dom pumpade ut. Jag tror kanske att det var ett sätt för mig att försöka förstå och bearbeta. Även fast jag såg tydliga bilder på kaoset från gatan och varuhuset jag känner så väl, så kunde jag inte förstå. Dom filmade från området och det var så fint med alla blommor, jag ville dit, jag kände att jag behövde vara där för att kunna förstå och bearbeta.

 När jag sett bilder från folksamlingar efter terrordåd i andra städer har jag trott att dom som gråter är dom som förlorat någon. Jag kunde då inte inse hur otroligt påverkade alla i den staden, eller landet för den delen, kan bli. Det här är min hemstad, mitt hem, min trygghet och det som hänt har sårat och skakat om mig något enormt. Det var otroligt tyst för att vara så mycket människor, många grät i tystnad. Jag grät inte, tills jag såg en handskriven lapp av ett litet barn som löd ”Det är inte ert fel, ni är oskyldiga. Det är idioter som har dödat er, hälsningar Vincent”. Älskade Vincent <3

STOCKHOLM ♥

”En lastbild har kört rakt in i Åhléns” ser jag på min mobils display. Jag befinner mig i ett köpcentrum i Stockholm och får snabbt panik. Vill härifrån och min första tanke är att ringa mina föräldrar som jobbar nära Åhléns. Jag får inte tag i min pappa trots att jag ringer 5-6 gånger. Mellan samtalen får jag mer information, folk är skadade, folk har dött. Någon har kört en vansinnesfärd längst Drottninggatan men vad som verkar vara; mål att skada. Har aldrig velat få tag på någon via telefon så mycket som då. Till slut kom jag fram, pappa bekräftar att han är okej, han befinner sig på sitt kontor på Drottninggatan. Mamma är också hon inne på jobbet, samma med Oskar. Alice är hemma och Anton är med mig. Nora är på skolan. Samtidigt som ett lugn sköljde över hela min kropp får jag tårar i ögonen, jag hör busschauffören skrika ”DET HAR SKETT ETT TERROR ATTENTAT VID ÅHLÉNS CITY!!” varpå folk väljer att kliva av vår buss.

När jag ser bilderna från platsen böjar jag frysa och skaka. Det är gatan jag går på varannan dag, tunnelbane-uppgången jag går upp och ner för varannan dag. Dagen innan, men inte idag. Det är så nära att det blir svårt att ta in. Det är så svårt att ta in att någon med flit kört över människor i min älskade hemstad. Att någon kört för att döda på en gata där både jag och mina närmsta går dagligen. Det går inte. Hur? Varför? Byggnaden som min pappas jobb sitter i användes som någon form av uppsamlingsplats för skadade och dödade. Han en som inte längre hade kvar sin pappa i livet. Hur kan någons hat för någonting vara starkare än empatin och sympatin för den som nu mist sina nära och kära? Någons bästa vän, någons kollega, någons förälder, någons kärlek. 4 oskyldiga liv.

Samtidigt som det gör så fruktansvärt ont att tänka på vad som hände igår så blev jag så oerhört glad över att se Stockholmarnas solidaritet och civilkurage. Så många öppnade sina hem, så många skjutsade, hämtade, matade osv. Små handlingar men som bidrog till något stort och varmt. 7e April kommer alltid minnas som en mycket mörk och ond dag, men också som en dag där Stockholmarna agerade med stort föredöme vilket gjorde mig glad och stolt. 


Jag är mäkta imponerad av poliser, ambulandspersonal, brandmän och sjukhuspersonal. Som en skrev på twitter ”När andra springer från faran, springer ni emot den. För 25 000 kr innan skatt”. Jag rös när jag läste det, vilka hjältar alltså. 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd. Det är jag. Men precis som många poliser och andra sagt så får inte detta stanna upp våra liv allt för länge, för det är precis var terroristerna vill. Ondskan får aldrig vinna över kärleken. Jag kommer inte undvika Drottninggatan eller andra tätbefolkade områden i City. Dom får aldrig ta vår stad ifrån oss. Jag hoppas att ni alla är okej och att era nära och kära är oskadda. ♥

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd