Bekräftelse

Vet ni vad jag har tänkt på? Jag är vad man brukar kalla ”bekräftelsesökande”. Det benämns ju ofta i negativa sammanhang. För visst är det jobbigt med någon som jämnt och ständigt behöver bekräftelse? Men det är väl lite så som jag är. Jag är rätt jobbig, jag är rätt jobbig att vara kompis med, vara familj med och vara tillsammans med, när det gäller vissa saker. Som person är jag väldigt känslosam, både innåt och utåt. När jag beskriver mig själv som känslosam så är det ofta när jag beskriver mina egna känslor men det gäller också när jag vill visa för andra hur jag känner. Jag är duktig på att visa kärlek, lycka, ilska och en hel del andra känslor, till andra människor. Något som betyder mycket för mig är att folk ska veta att de betyder mycket för mig.

 

Åter till att jag älskar bekräftelse. Det är inget jag tänker skämmas över, för vem fan älskar egentligen inte det? Det bästa jag vet är att känna mig älskad, behövd, önskad, uppskattad. Jag behöver inte en pojkvän som säger att jag är vackrast i världen eller att jag är den bästa flickvännen man kan tänka sig. Jag behöver ”bara” känna mig älskad, behövd, uppskattad och önskad. Jag vill självklart (!) känna att jag betyder någonting för någon annan, varje dag. Det finns så många olika typer av bekräftelse, det är lätt att glömma det. 

 

Alla förtjänar bekräftelse i form av kärlek från sina nära. Alla ni som läser detta förtjänar det, för vet ni varför? Jo för ni äger. Precis som jag, jag äger. Jag vet att jag förtjänar kärlek, vänskap och lycka. Precis som ni, tro aldrig något annat. Älska bekräftelsen från dina nära, uppskatta den och visa kärlek tillbaka. 

Enter a title

\”Säg bara förlåt\”

Bilder på mig när jag var 13&14 år, 2010-2011

 

Något jag ofta tänker på är hur folk kan förlåt så lätt. Bara förlåta, gå vidare och låtsas som att inget har hänt. Många brukar benämna det som en god egenskap, att de har lätt för att förlåta. Jag har inte alls lätt för att förlåta, gör det mig till en dålig människa? Det finns inget som irriterar mig så mycket som folk som tror att man kan göra vad som helst, bara för att det finns ett magiskt ord som ställer allt till rätta igen. Jag har förändrats så mycket från när dessa bilder togs. Jag kommer ihåg alla bråk jag hade med mina vänner, saker jag sa till dem och saker de sa till mig. Men det spelade ingen roll, man blev alltid vänner till slut och bråken glömde man, det kom istället nya bråk eller händelser man fokuserade på.

 

Idag orkar jag inte tänka så, och jag vet inte om det är positivt eller negativt. Ja, alla gör misstag, men varför skulle jag ens vilja ha en människa i mitt liv som hela tiden behöver be om förlåtelse för att hen är elak eller gör dumma saker? Det känns som att många förlåter av rädsla och för att de själv känner sig elaka om de inte gör det. Säger någon förlåt, svarar man alltid ”det är okej”. Men hur många gånger är det verkligen okej? I 80% av fallen kanske man står där med gråten i halsen, sväljer och svarar ”det är okej”. Varför?

 

Jag har vuxit ifrån perioden då man måste ha tusen vänner och vara omtyckt av alla. Det låter kanske motsägelsefullt, självklart vill jag vara omtyckt men jag orkar inte längre anstränga mig för att allt och alla ska gilla mig. Nu är jag bara mig själv och de som gillar mig får mer än gärna göra det och de som inte gillar mig vill jag inte ha något att göra med. Varför skulle jag vilja det? Det var en sak som hände för några månader sedan, jag fick sjukt mycket skit av en person och sen sa hen förlåt. Jag kunde helt ärligt inte bry mig mindre men jag valde att förlåta hen, för det är ju så man gör.

 

Vid 13 års ålder hade jag kunnat ta ett förlåt tio gånger, inte längre. Den här personen visade ännu en gång en liknande gest och bad igen om ursäkt. NEJ. Nej, nej, nej. Jag tar inte ett förlåt mer en två gånger. Jag orkar inte ha folk omkring mig som inte gör något annat än att förstöra, jag har lärt mig att ignorera och bara skita i sånt. Jag orkar inte förlåta för att förlåta igen. Och den gången sa jag inte ”det är okej”. Vet ni hur skönt det var? Att visa att det inte är okej? Det var så himla skönt. 

 

Självklart tycker jag att man ska kunna be om ursäkt, men jag är trött på att se folk använda sig av ordet förlåt utan att ens mena det. Jag är trött på folk som ljuger och tror att ett misstag är något man kan upprepa flera gånger om. Ett misstag sker en gång, allt efter det är ett val. 

Att uppskatta sitt egna värde

  

Något jag vet att många unga tjejer inte gör är att de inte uppskattar sig själva. Det är otroligt viktigt att se sitt egna värde. Det är viktigt att veta vad man är bra på, dålig på osv. Att känna sina egenskaper och utnyttja det. Det finns så många tillfällen då det är viktigt att tänka på det här. När man är i en relation och man mår dåligt, man måste veta vad man förtjänar för att ta sig ur något eller för att se värdet av sig själv för att få sin partner att stanna.

 

När man är på ett jobb måste du veta ditt värde. Får du den lönen du förtjänar? Blir du behandlad på rätt sätt. Det är viktigt tycker jag, att veta vad man förtjänar ovasett situation. Det är så lätt att bli utnyttjad och lurad just för att man kanske inte ens själv vet vad man förtjänar eller vad man är värd. Ni är så jävla grymma, men ni måste behandla er själva så som ni vill att andra ska behandla er. Ser ni er själva som en loser, kommer förmodligen andra också göra det. Ser ni er själva som en vinnare kommer de andra också göra det. 

Ord man aldrig glömmer

 

Har någon sagt något till er ni bara inte kan släppa? Något ni bara inte kan glömma oavsett hur länge sedan det än var? Jag har väldigt många sånna ögonblick. De allra flesta ögonblicken har påverkat mig positivt, gjort mig glad, lycklig, varm eller till och med pirrig i kroppen. Det finns dock en sak som inte gör mig lika glad. 

 

Jag gick i sexan, första året på högstadiet och i ny skola. Jag kommer ihåg hur en dåvarande kompis storasyster sa ”Om man har mellanrum mellan låren är man smal, annars är man tjock.” Jag kommer ihåg hur jag inte vågade kolla mig i spegeln efter hon sa det, jag ville inte veta om jag var ”smal eller tjock”. Jag trodde det stämde, men det gör det inte. Snälla bry er inte om sånt där töntigt som att ha ett thigh gap. Det spelar stor roll om hur man är uppbyggd, om man är svank eller inte osv. 

 

Hur fan kan man säga och tro på något sånt? Jag var tolv år och trodde att man var tjock om man inte hade mellanrum mellan låren. Så himla sjukt. Den där känslan, en isande känsla av att man inte dög på grund av ett mellanrum mellan benen eller att man dög om man hade det, usch så sjukt. 

Att gå sin egna väg

Att man måste gå sin egna väg är något man får höra från barnsben. ”Självklart” har jag alltid tänkt, klart ska jag göra det. Varför skulle jag gå någon annans väg liksom? Men idag skulle jag vilja att någon berättade för mig vad jag borde göra, vilka val jag ska lägga ner energi på och hur fan man ska tänka. Mitt största problem just nu är att jag inte vet om jag ska leva i nuet eller för framtiden,  för hur fan gör man båda två?

 

Mina föräldrar har aldrig sagt åt mig ”här borde du gå” eller ”den här utbildningen ska du läsa”. Jag är så tacksam över det, att jag fått välja själv. Men nu är jag inne i en svacka då jag inte riktigt vet vad jag vill eller vad jag borde göra med jobb, skolan, bloggen ja livet helt enkelt. Det är så jobbigt att välja en väg, när man inte kan se hela vägen. Det känns som att valen jag väljer kan jämföras med en väg, man ser aldrig hela vägen utan bara början av den. Man ser inte om vägen är trasig längre fram eller om vägens slut är i paradiset.

 

Det är en negativ egenskap jag har, jag är ett kontrollfreak och jag vill veta exakt hur det kommer bli i min framtid. EXAKT vilket jobb kan jag få om jag läser den här utbildningen eller EXAKT vart kan jag läsa vidare om jag höjer mina betyg till si och så. Jag är dålig på att våga på så sätt, jag har svårt att släppa taget och bara se vart vägen leder mig, för vem vet, jag kanske kommer exakt dit jag vill. 

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd