Pengar

 

Vet ni vad jag har tänkt på på sistone? Pengar. Okej inte på sistone, i princip hela mitt liv. Papperslappar, mynt eller siffror i min telefon är något jag tänker väldigt mycket, det betyder väldigt mycket för mig. Enda sedan jag var liten har pengar varit viktigt för mig, båda att spara och spendera. Sparandet har dock kommit mer på senaste tiden. När jag gick i fyran kommer jag ihåg att min största dröm i livet var att vinna 50 000 kr i månaden i 25 år, eller vad det nu är för siffror man kan vinna när man skrapar trisslott i nyhetsmorgon. Jag kunde inte tänka mig något bättre, och vet ni? Jag står kvar vid det. Dock är det inte längre något jag går och drömmer om eller strävar efter, men jag skulle bli exakt lika glad nu som då. 

 

Många är emot materiella beroenden, och ja det förstår jag. Men, jag tycker det är så onödigt och töntigt att säga saker som ”man kan inte bli lycklig av pengar”. För det tycker jag är så jävla, jävla osant. Jag blir sjukt lycklig av att köpa mig ett par fina skor, en biobiljett till mig och min pojkvän, en resa eller en ny väska. Det är så osant, dessa personer som påstår detta. Jag skulle vilja se deras min om de tjänade massor med pengar och kunde köpa vad de ville. Det är samtidigt kanske sjukt i vissas ögon, att jag kan bli lycklig av ett par skor men det står jag för, det är inget jag tänker ljuga om. 

 

Jag skulle aldrig bli lycklig av själva papperslappen, siffrorna eller mynten utan det handlar om möjligheten bakom dessa. Vad jag vet, så lever jag bara en gång och det vill jag göra fullt ut, så gott jag kan. Jag vill kunna resa, äta gott, bo fint och må bra, vad folk än säger så är det pengar som ligger bakom det mesta av de nämnda sakerna. Min dröm är inte att ha massor med pengar, det är att tjäna egna pengar, förtjäna pengarna och på så sätt få tillgång till de saker jag drömmer om. 

 

När jag får barn så drömmer jag om att kunna ge de vad de vill, jag vill bo i ett fint hus, ge dem bra mat och kläder av god kvalitét. Det handlar inte om att jag vill bli någon miljonär med något superflashigt liv, jag vill bara inte behöva anpassa varje middag för att få allt att gå ihop. Jag vill ge mina barn en trygg uppväxt i ett tryggt hem, jag vill uppleva världen, klä mig i vad jag tycker är fint oavsett om de kommer från H&M eller Acne. Jag tror att några av er lär förstå exakt vad jag menar medans några av er lär tycka att jag är dum i huvudet. Men vet ni vad? Då får ni tycka det. 

 

 

 

Enter a title

Känner mig helt trasig

Är det såhär det ska vara? Ska man behöva jobba med skoluppgifter tre, fyra timmar efter skolan varje dag? Ska jag behöva ge upp hela mitt fritidsliv för att jag ska ha en någorlundaframtid? Jag är 17 år och förväntas att prestera inför framtiden när jag redan är 16, om inte ännu tidigare. Jag av någon är en person som längtar till framtiden, som dagdrömmer om att flytta hemifrån, utbilda mig och skaffa jobb. Men nu, efter idag vet jag helt ärligt inte längre. Det känns som att jag inte orkar någonting längre, som att jag aldrig kommer att räcka till. 

 

Ett samtal jag trodde skulle göra mig klokare och mer beslutsam, glad och förväntas full gjorde mig istället ledsen, panikslagen, rädd, orolig och besviken. Jag grät i skolan säkert fyra gånger och sitter för tillfället och försöker hålla tårarna inne. Jag har aldrig älskat skolan, men jag har heller aldrig hatat skolan eller haft särskilt svårt för mig i skolan. Jag är väl vad man skulle kunna kalla ett C-barn. Jag är inte bäst, och inte sämst. Jag har E i matte, B i svenska och några andra ämnen skiljer sig från C men jag snittar på C i betyg. När jag går nu andra året på gymnasiet är jag överlycklig över ett C. Jag får kämpa arslet av mig för ett C och ett högre betyg känns ofta omöjligt. Det är omöjlig för mig som inte vill jobba tre timmar om dagen efter skolan.

  

Detta räcker tydligen inte till. Jag var nämligen hos min studievägledare idag, (detta inlägg är inte riktat mot honom utan bara hur systemet ser ut) och han rekommenderar mig att höja mitt snitt till B. Dvs att jag ska ha B i princip allt eller C och ha många A. Jo varför det? Jo för att ”vara med i matchen”. Jag förstår självklart att det är svårare att komma in på utbildningar i Stockholm då många vill flytta hit, men inte att det var nära omöjligt. Omöjligt för mig som ändå ses som en duktig elev som har bättre betyg än de flesta i klassen. 

 

”Plugga upp dina betyg då?”. Ja det är lätt att säga, svårare att göra. Jag vet exakt hur mycket jag kämpar både mentalt och praktiskt med mina studier och jag vet helt ärligt inte om jag kan göra så mycket bättre än vad jag gör nu. Är det så det fungerar? Att jag kommer behöva åka till Borås eller Umeå för att få någon utbildning över huvudtaget (inget illa menat mot er som bor där men kan inte tänka mig att byta ut Stockholm mot dessa städer..)?

 

Jag är uppriktigt så jävla ledsen. Jag är så, så, så himla ledsen. Det känns som att hela min framtid jag planerat bara rasar ner framför mina ögon och det finns inte mycket jag kan göra år saken. Ska det vara så att bara de som har B/A i snitt ska plugga vidare med en vettig utbildning och vi andra får ta det som blir över eller ”ta ett butiksjobb” som min SYV uttryckte sig? Känner mig så splittrad och vilsen. Jag vet inte ens vad jag vill göra i framtiden, jag vet bara att jag vill kunna välja på ett ungefär vad jag vill göra. 

  

Folk påpekar att jag har min blogg, ja min blogg ger mig otroliga möjligheter som resulterar i både pengar och kontakter men vad är det värt när jag är 50 år? När jag söker jobb och är 40 och inte har en utbildning, ska jag säga att jag har lite kontakter inom bloggbranschen för fler år sedan? Nej det funkar inte så. Jag tycker att man följa sin drömmar, men samtidigt tycker jag att man ska ha en plan B och min plan B är så jävla krashad. 

Arg

Varför snäser jag åt folk i onödan? Eller varför blir jag sådär överdrivet irriterad när någon inte kommer i tid? Jag vet inte.. Det känns bara som att jag är så arg hela tiden. Det är så himla energikrävande och jobbigt att gå runt och vara arg, och sedan bli arg på sig själv för att man är arg i onödan. Eller är det i onödan? Borde jag bli arg eller överreagerar jag? Ingen aning. Jag hoppas bara att jag blir sådär glad igen, så som jag brukar vara. 

 

När jag beskriver mig själv så gör jag det som en positiv tjej. Och det stämmer, men samtidigt kan jag inte sluta tänka på alla mina negativa sidor. Jag jämför mina positiva sidor med mina negativa och ibland vinner de positiva och ibland de negativa. Ibland finns det bara positiva sidor och ibland bara negativa. Jag kommer ofta på mig själv att byta egenskaper, ena veckan är jag si och andra veckan är jag så.  

 

Det skrämmer mig, att jag märker hur jag förändras, oavsett om det är negativt eller positivt. Jag tror inte på att man är exakt samma person hela livet, jag tror att man förändras eller i alla fall växer. Jag är rädd för att det inte är en fas, utan att det är den jag är. Är jag en lättirriterad bitterfitta? Jag hoppas inte det. 

Om jag hade en lägenhet..

Apartmeng
Om jag hade en lägenhet skulle jag vilja att den såg ut ungefär såhär. Storleken kanske inte lär bli den samma som på bilderna hahah.. Men stilen! Jag tycker att det är så irriterande att jämföra priserna för en lägenhet i Stockholm och typ.. Jönköping eller Kristianstad. SJUKT är ordet. Det är så otroligt dyrt att bo i Stockholm, så det är verkligen sjukt. Men men, jag förstår varför och jag själv vill ju också bo kvar här och om många tänker så så är det klart att de kan höja priserna.
 
Läge i Stockholm spelar inte så stor roll för mig. Jag har inga behov av att bo inne i stan utan så länge jag kan ta mig in till stan relativt snabbt så spelar det ingen roll. Mitt mål är iallafall att börja spara till lägenhet direkt efter jag tagit mitt körkort. Det lär bli rätt svårt att få tag i en hyresrätt och bostadsrätt är ju smådyrt haha.. Känns som att det lär bli omöjligt. Just därför jag tänker börja spara asap. Och till alla er som tycker jag är för ung för att tänka på sånt här, ja det kanske jag är. Men jag längtar till att bli vuxen, jag längtar otroligt mycket. 

Framtiden

Jag har ingen aning om vad jag vill. Samtidigt som jag vet tusen saker jag vill. Det kanske är det som är problemet, jag vill så mycket och kan inte riktigt välja något jag verkligen vill göra av alla dessa saker. Efter gymnasiet så ska jag försöka skaffa mig ett jobb så fort som möjligt. Ett jobb med så mycket timmar som möjligt, ett heltidsjobb helt enkelt. Det är lättare sagt en gjort men jag kommer kämpa som bara den för att klara av det. När jag jobbat i nästan ett år så vill jag åka till Asien med Anton. Vara borta några månader och bara ta dagen som den kommer. Bara leva det där livet man verkligen drömmer om. Det känns som att det är efter gymnasiet man kommer att ha tid för det, när annars? När jag rest och jobbat i ett år vill jag plugga, eller egentligen vill jag inte det men jag vet att jag borde göra det. Att välja någon högskoleutbildning är inte heller särskilt lätt, speciellt inte när jag som älskar Stockholm inte vill flytta till någon annan stad i Sverige. 

 
Alla pratar om att det är så grymma studentstäder osv men jag bryr mig inte om det. Att bo i studentkorridor och hela det där lockar inte mig. Jag är inte ute efter att få någon studentkänsla med några pluggkompisar. Hur töntigt det än kan låta så vill jag bara få kunskaper och ta examen för att sen kunna jobba med något jag älskar. Men vad älskar jag? Jag känner mig så vilsen inom detta, jag ser folk med drömmar och visioner om hur deras liv ska se ut medans jag själv sitter och tänker på både det ena och det andra.

 

Förskolelärare verkar kul eftersom jag älskar barn men jag skulle aldrig stå ut med en lön så låg för ett sånt jobb. Polis vill jag bli, jag tror att jag skulle uppskatta spänningen och att det händer något på jobbet. Jag älskar människor, men, skulle jag klara av det verkligen? Att möta barn som blivit lämnade av sina föräldrar, komma in i lägenheter där någon legat död i veckor, eller bli kallas polishora bara för att jag är kvinna? Jag vet inte, jag tror inte det. Fastighetsmäklare verkar roligt, även där träffar man mycket människor och får ta del av någons största affär i livet. Jag tycker det är intressant med köp&sälj, men skulle jag kunna tänka mig att läsa en så pass inriktad utbildning? Något jag dock verkligen vet att jag vill göra är att jobba med människor och även med markadsföring. Det känns som att det är något som skulle passa mig. Eller kanske journalistikutbildningen, jag gillar ju att skriva också..

 

Jag vill ju helst av allt ha en blandning av det bästa. Jag vill jobba med marknadsföring, med människor och mode. Jag gillar att skriva, prata inför folk och när det händer saker. Det är så frustrerande, jag vet så mycket jag vill men jag vet inte vad det är jag vill eller borde göra med alla dessa önskemål. 

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd