Det är väl så livet fungerar

An arrow

Anton har precis gjort sin första tatuering och till en början tänkte jag bara ”okej, vad fin baktanke det ligger bakom pilen” utan att verkligen tänka igenom vad texten verkligen betyder. För hur många gånger i livet oavsett situation har man inte tänkt ”nu kan det ju inte bli värre?”. Och hur många gånger tänker man inte ”Snälla kan det bara börja gå bra för mig nu”. Och så är det ofta. För efter regn, kommer alltid, alltid, alltid solsken. Kanske inte på en gång, kanske inte på flera dagar. Men någon gång kommer det alltid solsken på samma sätt som livet alltid kommer kännas lättare till slut om man bara fortsätter kämpa.

 

Motgångar är det värsta som finns men vad vore livet utan dem? Skulle man verkligen känna sig lycklig om man alltid var lycklig? Skulle man uppskatta sin vardag? Jag tror verkligen inte att jag skulle uppskatta min pojkvän lika mycket om vi aldrig bråkade, aldrig var ifrån varandra eller aldrig var oense. För hur ska jag då kunna uppskatta när vi blir sams, när vi kramar varandra och säger förlåt. Hur ska jag då kunna uppskatta honom på samma sätt när jag tittar honom i ögonen eller varje gång han kysser mig? Jag tror självklart att jag skulle uppskatta det man har men inte på samma sätt.

 

Livet suger när man har hur mycket saker som helst att göra, läxhögen växer, du glömmer bort hur det känns att sova 8 timmar per natt eller att bara ta det lugnt. Men efter terminer av rent helvete kommer sommarlovet. Jag vet att mina exempel kan ses som ironiska då man kan genomgå så otroligt mycket mer allvarligare saker i livet är skolan eller att vara ifrån sin pojkvän i en månad men det är iallafall exempel för att förklara, att förklara att jag fattar att det känns sjukt jävla jobbigt ibland oavsett vad man kanske varit med om men att det alltid kan bli bättre. 

 

Precis som Antons tatuering. An arrow can only be shot by pulling it backward. When life is dragging you back with difficulties, it means it’s going to launch you into something great. So just focus, and keep aiming!

Gråt-fia

 

Redan som liten har jag haft lätt för att gråta, och lär jag alltid ha. Precis som att jag kan skratta till magen viker sig, ryggen värker och strupen kipar efter luft och tårarna sprutar samtidigt. Det är nog det bästa jag vet, att skratta och vara så lycklig att det till och med värker i hela kroppen. När jag var väldigt liten kommer jag ihåg att jag ofta grät när jag blev rädd eller när någon fröken skällde ut mig, inte pga själva utskällningen utan för att jag visste att jag hade gjort fel. Jag grät för att jag skämdes helt enkelt. 

 

Jag grät redan när jag gick i trean för att jag kände mig stressad. Vi höll på att göra en teater på fritids kommer jag ihåg, redan då var jag driftig och engagerad och tog mig gärna an stora projekt. Jag kommer så väl ihåg när jag låg i min våningssäng och grät för att jag inte kunde komma på bra scener till teatern. Såhär i efterhand ler jag åt det men jag kommer verkligen ihåg stressen och pressen jag kände då, och de lilla var för mig då så himla stort. Något jag också kommer ihåg från när jag var ännu yngre, när jag kanske bara var sex år var när jag kollade på en film där en pojke var utanför. Jag kände mig så konstig när jag såg filmen för jag fick tårar i ögonen, filmen gjorde mig ledsen och jag undrade länge om det var något fel på mig. Jag förstod liksom inte hur en film kunde ge mig tårar i ögonen. 

 

Att gråta till filmer är något jag oundvikligen gör. Som person är jag väldigt känslosam och har inga problem med att visa vad jag känner, jag har väl snarare problem med att inte visa hur jag känner.. Under mina senare tonår har jag gråtit väldigt mycket, och absolut inte för att jag varit olycklig utan bara för att få ut känslor. Känslorna behöver inte alls vara ledsna utan det kan vara allt från stress, hunger, kärlek, förlust, frustration, trötthet och annat. Men är det inte skönt ändå? Att bara kunna ränsa och gråta ut sina känslor inombords?

 

Ibland när jag kommer hem från skolan kan jag gråta, inte för att jag inte trivs i skolan utan bara av ren lätthet av att komma hem. Jag kan gråta för att Anton skämtar med mig om något jag tycker är jobbigt fast jag samtidigt skrattar åt det. Undra hur många gånger jag skrattat samtidigt som jag gråtit, inte just för att jag skrattat utan för att jag skrattar åt att jag gråter. Jag skäms inte över att jag gråter så ofta som jag gör för skulle inte jag gråta vet jag att jag skulle vara så fylld av känslor som skulle ticka inuti mig som en liten bomb.

 
Jag har aldrig haft den känslan förrens för ett halvår sen ungefär. När jag har varit ledsen utan anledning så har jag blivit arg på mig själv för att jag inte är glad och mår bra, för det borde jag göra. Jag känner mig ofta ledsen utan att veta varför, som att jag nästan vill ha en anledning till att få må dåligt, något som gör det okej. Det funkar kanske inte alltid så, det kanske inte alltid finns en anledning till smärtan vi har i hjärtat eller det kanske inte alltid finns en anledning till alla tankar vi har i huvudet om nätterna. Och det kanske är okej?