Ord man aldrig glömmer

 

Har någon sagt något till er ni bara inte kan släppa? Något ni bara inte kan glömma oavsett hur länge sedan det än var? Jag har väldigt många sånna ögonblick. De allra flesta ögonblicken har påverkat mig positivt, gjort mig glad, lycklig, varm eller till och med pirrig i kroppen. Det finns dock en sak som inte gör mig lika glad. 

 

Jag gick i sexan, första året på högstadiet och i ny skola. Jag kommer ihåg hur en dåvarande kompis storasyster sa ”Om man har mellanrum mellan låren är man smal, annars är man tjock.” Jag kommer ihåg hur jag inte vågade kolla mig i spegeln efter hon sa det, jag ville inte veta om jag var ”smal eller tjock”. Jag trodde det stämde, men det gör det inte. Snälla bry er inte om sånt där töntigt som att ha ett thigh gap. Det spelar stor roll om hur man är uppbyggd, om man är svank eller inte osv. 

 

Hur fan kan man säga och tro på något sånt? Jag var tolv år och trodde att man var tjock om man inte hade mellanrum mellan låren. Så himla sjukt. Den där känslan, en isande känsla av att man inte dög på grund av ett mellanrum mellan benen eller att man dög om man hade det, usch så sjukt. 

Enter a title

Att gå sin egna väg

Att man måste gå sin egna väg är något man får höra från barnsben. ”Självklart” har jag alltid tänkt, klart ska jag göra det. Varför skulle jag gå någon annans väg liksom? Men idag skulle jag vilja att någon berättade för mig vad jag borde göra, vilka val jag ska lägga ner energi på och hur fan man ska tänka. Mitt största problem just nu är att jag inte vet om jag ska leva i nuet eller för framtiden,  för hur fan gör man båda två?

 

Mina föräldrar har aldrig sagt åt mig ”här borde du gå” eller ”den här utbildningen ska du läsa”. Jag är så tacksam över det, att jag fått välja själv. Men nu är jag inne i en svacka då jag inte riktigt vet vad jag vill eller vad jag borde göra med jobb, skolan, bloggen ja livet helt enkelt. Det är så jobbigt att välja en väg, när man inte kan se hela vägen. Det känns som att valen jag väljer kan jämföras med en väg, man ser aldrig hela vägen utan bara början av den. Man ser inte om vägen är trasig längre fram eller om vägens slut är i paradiset.

 

Det är en negativ egenskap jag har, jag är ett kontrollfreak och jag vill veta exakt hur det kommer bli i min framtid. EXAKT vilket jobb kan jag få om jag läser den här utbildningen eller EXAKT vart kan jag läsa vidare om jag höjer mina betyg till si och så. Jag är dålig på att våga på så sätt, jag har svårt att släppa taget och bara se vart vägen leder mig, för vem vet, jag kanske kommer exakt dit jag vill. 

Pengar

 

Vet ni vad jag har tänkt på på sistone? Pengar. Okej inte på sistone, i princip hela mitt liv. Papperslappar, mynt eller siffror i min telefon är något jag tänker väldigt mycket, det betyder väldigt mycket för mig. Enda sedan jag var liten har pengar varit viktigt för mig, båda att spara och spendera. Sparandet har dock kommit mer på senaste tiden. När jag gick i fyran kommer jag ihåg att min största dröm i livet var att vinna 50 000 kr i månaden i 25 år, eller vad det nu är för siffror man kan vinna när man skrapar trisslott i nyhetsmorgon. Jag kunde inte tänka mig något bättre, och vet ni? Jag står kvar vid det. Dock är det inte längre något jag går och drömmer om eller strävar efter, men jag skulle bli exakt lika glad nu som då. 

 

Många är emot materiella beroenden, och ja det förstår jag. Men, jag tycker det är så onödigt och töntigt att säga saker som ”man kan inte bli lycklig av pengar”. För det tycker jag är så jävla, jävla osant. Jag blir sjukt lycklig av att köpa mig ett par fina skor, en biobiljett till mig och min pojkvän, en resa eller en ny väska. Det är så osant, dessa personer som påstår detta. Jag skulle vilja se deras min om de tjänade massor med pengar och kunde köpa vad de ville. Det är samtidigt kanske sjukt i vissas ögon, att jag kan bli lycklig av ett par skor men det står jag för, det är inget jag tänker ljuga om. 

 

Jag skulle aldrig bli lycklig av själva papperslappen, siffrorna eller mynten utan det handlar om möjligheten bakom dessa. Vad jag vet, så lever jag bara en gång och det vill jag göra fullt ut, så gott jag kan. Jag vill kunna resa, äta gott, bo fint och må bra, vad folk än säger så är det pengar som ligger bakom det mesta av de nämnda sakerna. Min dröm är inte att ha massor med pengar, det är att tjäna egna pengar, förtjäna pengarna och på så sätt få tillgång till de saker jag drömmer om. 

 

När jag får barn så drömmer jag om att kunna ge de vad de vill, jag vill bo i ett fint hus, ge dem bra mat och kläder av god kvalitét. Det handlar inte om att jag vill bli någon miljonär med något superflashigt liv, jag vill bara inte behöva anpassa varje middag för att få allt att gå ihop. Jag vill ge mina barn en trygg uppväxt i ett tryggt hem, jag vill uppleva världen, klä mig i vad jag tycker är fint oavsett om de kommer från H&M eller Acne. Jag tror att några av er lär förstå exakt vad jag menar medans några av er lär tycka att jag är dum i huvudet. Men vet ni vad? Då får ni tycka det. 

 

 

 

Känner mig helt trasig

Är det såhär det ska vara? Ska man behöva jobba med skoluppgifter tre, fyra timmar efter skolan varje dag? Ska jag behöva ge upp hela mitt fritidsliv för att jag ska ha en någorlundaframtid? Jag är 17 år och förväntas att prestera inför framtiden när jag redan är 16, om inte ännu tidigare. Jag av någon är en person som längtar till framtiden, som dagdrömmer om att flytta hemifrån, utbilda mig och skaffa jobb. Men nu, efter idag vet jag helt ärligt inte längre. Det känns som att jag inte orkar någonting längre, som att jag aldrig kommer att räcka till. 

 

Ett samtal jag trodde skulle göra mig klokare och mer beslutsam, glad och förväntas full gjorde mig istället ledsen, panikslagen, rädd, orolig och besviken. Jag grät i skolan säkert fyra gånger och sitter för tillfället och försöker hålla tårarna inne. Jag har aldrig älskat skolan, men jag har heller aldrig hatat skolan eller haft särskilt svårt för mig i skolan. Jag är väl vad man skulle kunna kalla ett C-barn. Jag är inte bäst, och inte sämst. Jag har E i matte, B i svenska och några andra ämnen skiljer sig från C men jag snittar på C i betyg. När jag går nu andra året på gymnasiet är jag överlycklig över ett C. Jag får kämpa arslet av mig för ett C och ett högre betyg känns ofta omöjligt. Det är omöjlig för mig som inte vill jobba tre timmar om dagen efter skolan.

  

Detta räcker tydligen inte till. Jag var nämligen hos min studievägledare idag, (detta inlägg är inte riktat mot honom utan bara hur systemet ser ut) och han rekommenderar mig att höja mitt snitt till B. Dvs att jag ska ha B i princip allt eller C och ha många A. Jo varför det? Jo för att ”vara med i matchen”. Jag förstår självklart att det är svårare att komma in på utbildningar i Stockholm då många vill flytta hit, men inte att det var nära omöjligt. Omöjligt för mig som ändå ses som en duktig elev som har bättre betyg än de flesta i klassen. 

 

”Plugga upp dina betyg då?”. Ja det är lätt att säga, svårare att göra. Jag vet exakt hur mycket jag kämpar både mentalt och praktiskt med mina studier och jag vet helt ärligt inte om jag kan göra så mycket bättre än vad jag gör nu. Är det så det fungerar? Att jag kommer behöva åka till Borås eller Umeå för att få någon utbildning över huvudtaget (inget illa menat mot er som bor där men kan inte tänka mig att byta ut Stockholm mot dessa städer..)?

 

Jag är uppriktigt så jävla ledsen. Jag är så, så, så himla ledsen. Det känns som att hela min framtid jag planerat bara rasar ner framför mina ögon och det finns inte mycket jag kan göra år saken. Ska det vara så att bara de som har B/A i snitt ska plugga vidare med en vettig utbildning och vi andra får ta det som blir över eller ”ta ett butiksjobb” som min SYV uttryckte sig? Känner mig så splittrad och vilsen. Jag vet inte ens vad jag vill göra i framtiden, jag vet bara att jag vill kunna välja på ett ungefär vad jag vill göra. 

  

Folk påpekar att jag har min blogg, ja min blogg ger mig otroliga möjligheter som resulterar i både pengar och kontakter men vad är det värt när jag är 50 år? När jag söker jobb och är 40 och inte har en utbildning, ska jag säga att jag har lite kontakter inom bloggbranschen för fler år sedan? Nej det funkar inte så. Jag tycker att man följa sin drömmar, men samtidigt tycker jag att man ska ha en plan B och min plan B är så jävla krashad. 

Arg

Varför snäser jag åt folk i onödan? Eller varför blir jag sådär överdrivet irriterad när någon inte kommer i tid? Jag vet inte.. Det känns bara som att jag är så arg hela tiden. Det är så himla energikrävande och jobbigt att gå runt och vara arg, och sedan bli arg på sig själv för att man är arg i onödan. Eller är det i onödan? Borde jag bli arg eller överreagerar jag? Ingen aning. Jag hoppas bara att jag blir sådär glad igen, så som jag brukar vara. 

 

När jag beskriver mig själv så gör jag det som en positiv tjej. Och det stämmer, men samtidigt kan jag inte sluta tänka på alla mina negativa sidor. Jag jämför mina positiva sidor med mina negativa och ibland vinner de positiva och ibland de negativa. Ibland finns det bara positiva sidor och ibland bara negativa. Jag kommer ofta på mig själv att byta egenskaper, ena veckan är jag si och andra veckan är jag så.  

 

Det skrämmer mig, att jag märker hur jag förändras, oavsett om det är negativt eller positivt. Jag tror inte på att man är exakt samma person hela livet, jag tror att man förändras eller i alla fall växer. Jag är rädd för att det inte är en fas, utan att det är den jag är. Är jag en lättirriterad bitterfitta? Jag hoppas inte det. 

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd