Mitt år 2013

Ett liknande inlägg har publicerats på devotes startsida av Caroline men jag tänkte att jag kunde publicera den långa verisionen.  


Första året av tre år på gymnasiet var påbörjat och jag visste inte om det kändes skönt eller jobbigt. En sak jag visste var iallafall att år 2013 skulle bli annorlunda. Jag kände på mig att det skulle gå så jävla bra, men som vanligt för varje uppgång finns det nedgångar. Detta år har skolan varit jobbig och resulterat med mycket stress men allt annat runt omkring som gått så bra har gjort att jag kunnat se förbi det.

 

Januari var full av snö och Februari likaså. Jag kommer ihåg att jag frossade i te och varm choklad, mysiga tofflor och varma halsdukar. Sverige var precis så som jag älskar det på vintern, mitt aldelles egna vinterland. Stockholm är så vackert när det är vit, fluffig snö överallt.

 

Man skulle kunna säga att första halvåret var undebart, vintern var perfekt och sen kom våren. I början av April firande jag min fina vän Stellas 18årsdag och någon vecka efter det var det min tur, dock fanns det endast 17 år att fira för mig. Någon dag innan min födelsedag så ringer min pojkvän mig och berättar att ett av hans husdjur dött och ber mig komma hem till honom efter en kort lektion på morgonen, självklart gör jag det. När jag kom hem till honom så var det självklart ingen liten kanin som dött utan det var bara en ursäkt för att få dit mig. Anton och Mathilda hade fixat en överraskningsbrunch till mig. För er som inte känner mig så älskar jag att äta, och att äta brunch slår allt så det var underbart!

 

 Våren var sådär precis som man drömmer om. Jag gick till skolan med klänningar och kjolar, låg på altanen och jobbade på brännan som en idiot. Något extra jag kommer ihåg är en mysig middag med några klasskompisar på TGIF’s på Stureplan. Den där känslan när man går ut från att ha ätit klart vid tio på kvällen, utan att frysa när man endast har jeans och blus slår allt. Det var så himla varmt i Maj så jag passade på att gå ut på många och långa prommenader i det vackra vädret.

 

Efter skolavslutningen i början av juni så åkte jag, Anton, hans mamma och min familj till Åhland för att fira midsommar, det var riktigt bra väder och efter några dagar åkte alla förutom jag och Anton hem vilket betydde att vi hade huset för oss själva, det var riktigt mysigt och det var skönt att bara koppla bort allt runt omkring, bara vara han och jag i några dagar.

 

Sommaren gick fort och jag reste runt rätt mycket i Sverige, jobbade gjorde jag också. I slutet av juli åkte jag, pappa och min syster Alice till Rhodos, Kallithea i en vecka för att bara koppla av, sola och bada. Temperaturen var upp mot 40 grader men det gjorde inget, jag bara njöt och försökte ladda upp inför ett tufft skolår.

 

Efter en vecka i skolan så åkte jag till New York City, drömmarnas stad. Jag vann nämligen en tävling dit genom min blogg, går inte att beskriva hur otroligt tacksam jag är över alla som röstade på mig i tävlingen som jag vann. New York var otroligt och jag vet att jag ska dit snart igen, jag vet inte hur men någon gång. Haha!

 

Hösten har väl inte gått lika snabbt som sommaren, hösten har inte bestått av mycket mer än skolan. I September skrev jag dock under ett avtal som innebar att jag blev bloggare hos Devote, det är jag så otroligt glad över att jag gjorde och det gjorde hösten lite enklare.

 

På höstlovet var jag i Skåne med min pojkvän för att hälsa på hans familj. Vi åkte till Malmö över en dag för att shoppa, där träffade jag även en heeeeel deeeel bloggläsare, så himla mysigt. Ni är bäst! Vi flog hem till Arlanda, jag sov en natt hemma, åkte tillbaka till Arlanda för att flyga till Köpenhamn med Warner för att gå på Bruno Mars med en lycklig bloggläsare vid namn Elin som faktiskt vann en tävling i min blogg, just en biljett till köpenhamn och en biljett till Bruno Mars. Dagen efter var jag på Arlanda igen och dagen efter det hade jag en Halloweenfest hos mig, riktigt kul!

 

I November började jag köpa julklappar, sjukt jag vet. Så de två senaste månaderna har mest bestått av jul för mig. Jag älskar julen så det är absolut inga problem för mig haha! Nyår kom snabbt efter julen som vanligt, tiden flyger alltid iväg under mellandagarna tycker jag. Jag firade nyår på ett väldigt trevligt sätt, ett stort plus var att jag fick fira med både Stella och min syssling Isabelle, två sjukt grymma tjejer. 

 

Något av det bästa med detta år är nog att jag fick fira två år tillsammans med min pojkvän, att jag fick besöka staden av mina drömmar, att jag startade en podcast och att jag kommit närmare flera vänner.

 <3

Enter a title

Ni är så jävla bra

Några av bilderna från bloppisen jag och några andra bloggare hade tillsammans i Augusti. 

 

I och med att min statistik har gått så bra under veckan så har jag verkligen funderat på varför folk läser min blogg, och hur ni har kunnat bli så många. Jag får ofta den frågan av läsare som själva har bloggar, ”hur gjorde du för att få många läsare” och jag har verkligen inget svar för jag gör samma sak som jag alltid gjort. Jag uppdaterar relativt bra och länkar på instagram, facebook osv. Igår hade jag rekord för 2014, inte riktigt lika högt som rekordet för 2013 men jag blev riktigt glad ändå.

  

Alltså hur sjukt är det inte egentligen? Att tiotusentals sitter och läser min blogg? Läser just vad jag gör, vad jag tycker om och inte, vad jag köper och vad jag äter. Jag har undivik att skriva om detta då jag inte vill att detta ska bli något slags skrytinlägg eftersom det säkert lätt kan uppfattas så, för självklart är jag stolt. Självklart är jag stolt över hur långt jag har kommit och över hur fort allt har hänt. Det är så lätt att glömma eller inte förstå hur många ni är. När jag ser dessa bilder så tänker jag verkligen ”wow, hur kan alla dessa tjejer vilja ta kort med, mig?”. Varför mig?. Och att alla dessa bilder från just bloppisen är en sån liten del av alla bilder jag tagit tillsammans med er och en sån liten del från alla jag träffat och en så otroligt liten del av alla er som sitter och läser detta inlägg. 

  

Jag och min syster brukar alltid skämta om hur många som läser min blogg och följer min Instagram. ”Förstå om bara hälften av alla som följer dig på instagram skulle stå utanför ditt hus och ropa Andrea! Andrea! Andrea!” är något Alice brukar skämta om. Och det är ju egentligen så jävla sjukt. Jag blir så rädd och fundersam när jag tänker på hur ni uppfattar mig. Jag öppnar upp mig i min blogg genom att visa er min vardag men samtidigt visar jag inte mycket av mig själv. Ett mål jag har 2014 är just att göra min blogg mer personlig, att visa vem jag är. Det har varit svårt att se skillnad på personlig och privat för mig men jag tror att jag har hittat en bra väg nu. 

  

Jag kommer ihåg en gång när jag och Stella var på Idolfinalen, då träffade jag riktigt många läsare och det är tre stycken jag minns extra tydligt. Jag stod och letade efter våra platser och helt plötsligt ser jag tre elvaåriga tjejer som springer emot mig samtidigt som dom ser ut som dom sett ett spöke, jag blev nästan orolig och undrade vad som hände bakom mig. Nästa sekund hade jag sex stycken armar och tre halvgråtandes tjejer runt min midja. Jag blev så glad, men jag kan fortfarande inte ta in vad som hände. Jag kan inte förstå att dom blev så glada över att se mig? Stella började gråta över att hon tyckte det var så gulligt, över alla läsare som kommit fram under den kvällen. Och som ni vet så gråter jag OTROLIGT lätt men jag bara kan inte. För jag kan verkligen inte fatta.

 

Jag vill verkligen tacka er. Varenda en av er. Inte bara för att ni läser min blogg utan också för alla fina mejl och meddelanden, när ni kommer fram eller bara genom att visa att ni finns och att ni läser min blogg och uppskattar den. Just nu kan jag tyvärr inte svara på kik eftersom den är krashad sedan ett tag tillbaka vilket gör att jag inte kan öppna era meddelanden, för appen stängs ner. TACK för alla fina ord ni dagligen ger mig, tack för allt ni gör för mig. Förlåt för att jag inte visar min tacksamhet så bra men jag kan verkligen inte förstå detta haha..  Men tack, ni är så jävla bra. ♥♥

Det är väl så livet fungerar

An arrow

Anton har precis gjort sin första tatuering och till en början tänkte jag bara ”okej, vad fin baktanke det ligger bakom pilen” utan att verkligen tänka igenom vad texten verkligen betyder. För hur många gånger i livet oavsett situation har man inte tänkt ”nu kan det ju inte bli värre?”. Och hur många gånger tänker man inte ”Snälla kan det bara börja gå bra för mig nu”. Och så är det ofta. För efter regn, kommer alltid, alltid, alltid solsken. Kanske inte på en gång, kanske inte på flera dagar. Men någon gång kommer det alltid solsken på samma sätt som livet alltid kommer kännas lättare till slut om man bara fortsätter kämpa.

 

Motgångar är det värsta som finns men vad vore livet utan dem? Skulle man verkligen känna sig lycklig om man alltid var lycklig? Skulle man uppskatta sin vardag? Jag tror verkligen inte att jag skulle uppskatta min pojkvän lika mycket om vi aldrig bråkade, aldrig var ifrån varandra eller aldrig var oense. För hur ska jag då kunna uppskatta när vi blir sams, när vi kramar varandra och säger förlåt. Hur ska jag då kunna uppskatta honom på samma sätt när jag tittar honom i ögonen eller varje gång han kysser mig? Jag tror självklart att jag skulle uppskatta det man har men inte på samma sätt.

 

Livet suger när man har hur mycket saker som helst att göra, läxhögen växer, du glömmer bort hur det känns att sova 8 timmar per natt eller att bara ta det lugnt. Men efter terminer av rent helvete kommer sommarlovet. Jag vet att mina exempel kan ses som ironiska då man kan genomgå så otroligt mycket mer allvarligare saker i livet är skolan eller att vara ifrån sin pojkvän i en månad men det är iallafall exempel för att förklara, att förklara att jag fattar att det känns sjukt jävla jobbigt ibland oavsett vad man kanske varit med om men att det alltid kan bli bättre. 

 

Precis som Antons tatuering. An arrow can only be shot by pulling it backward. When life is dragging you back with difficulties, it means it’s going to launch you into something great. So just focus, and keep aiming!

Gråt-fia

 

Redan som liten har jag haft lätt för att gråta, och lär jag alltid ha. Precis som att jag kan skratta till magen viker sig, ryggen värker och strupen kipar efter luft och tårarna sprutar samtidigt. Det är nog det bästa jag vet, att skratta och vara så lycklig att det till och med värker i hela kroppen. När jag var väldigt liten kommer jag ihåg att jag ofta grät när jag blev rädd eller när någon fröken skällde ut mig, inte pga själva utskällningen utan för att jag visste att jag hade gjort fel. Jag grät för att jag skämdes helt enkelt. 

 

Jag grät redan när jag gick i trean för att jag kände mig stressad. Vi höll på att göra en teater på fritids kommer jag ihåg, redan då var jag driftig och engagerad och tog mig gärna an stora projekt. Jag kommer så väl ihåg när jag låg i min våningssäng och grät för att jag inte kunde komma på bra scener till teatern. Såhär i efterhand ler jag åt det men jag kommer verkligen ihåg stressen och pressen jag kände då, och de lilla var för mig då så himla stort. Något jag också kommer ihåg från när jag var ännu yngre, när jag kanske bara var sex år var när jag kollade på en film där en pojke var utanför. Jag kände mig så konstig när jag såg filmen för jag fick tårar i ögonen, filmen gjorde mig ledsen och jag undrade länge om det var något fel på mig. Jag förstod liksom inte hur en film kunde ge mig tårar i ögonen. 

 

Att gråta till filmer är något jag oundvikligen gör. Som person är jag väldigt känslosam och har inga problem med att visa vad jag känner, jag har väl snarare problem med att inte visa hur jag känner.. Under mina senare tonår har jag gråtit väldigt mycket, och absolut inte för att jag varit olycklig utan bara för att få ut känslor. Känslorna behöver inte alls vara ledsna utan det kan vara allt från stress, hunger, kärlek, förlust, frustration, trötthet och annat. Men är det inte skönt ändå? Att bara kunna ränsa och gråta ut sina känslor inombords?

 

Ibland när jag kommer hem från skolan kan jag gråta, inte för att jag inte trivs i skolan utan bara av ren lätthet av att komma hem. Jag kan gråta för att Anton skämtar med mig om något jag tycker är jobbigt fast jag samtidigt skrattar åt det. Undra hur många gånger jag skrattat samtidigt som jag gråtit, inte just för att jag skrattat utan för att jag skrattar åt att jag gråter. Jag skäms inte över att jag gråter så ofta som jag gör för skulle inte jag gråta vet jag att jag skulle vara så fylld av känslor som skulle ticka inuti mig som en liten bomb.

 
Jag har aldrig haft den känslan förrens för ett halvår sen ungefär. När jag har varit ledsen utan anledning så har jag blivit arg på mig själv för att jag inte är glad och mår bra, för det borde jag göra. Jag känner mig ofta ledsen utan att veta varför, som att jag nästan vill ha en anledning till att få må dåligt, något som gör det okej. Det funkar kanske inte alltid så, det kanske inte alltid finns en anledning till smärtan vi har i hjärtat eller det kanske inte alltid finns en anledning till alla tankar vi har i huvudet om nätterna. Och det kanske är okej?