Ni är så jävla bra

Några av bilderna från bloppisen jag och några andra bloggare hade tillsammans i Augusti. 

 

I och med att min statistik har gått så bra under veckan så har jag verkligen funderat på varför folk läser min blogg, och hur ni har kunnat bli så många. Jag får ofta den frågan av läsare som själva har bloggar, ”hur gjorde du för att få många läsare” och jag har verkligen inget svar för jag gör samma sak som jag alltid gjort. Jag uppdaterar relativt bra och länkar på instagram, facebook osv. Igår hade jag rekord för 2014, inte riktigt lika högt som rekordet för 2013 men jag blev riktigt glad ändå.

  

Alltså hur sjukt är det inte egentligen? Att tiotusentals sitter och läser min blogg? Läser just vad jag gör, vad jag tycker om och inte, vad jag köper och vad jag äter. Jag har undivik att skriva om detta då jag inte vill att detta ska bli något slags skrytinlägg eftersom det säkert lätt kan uppfattas så, för självklart är jag stolt. Självklart är jag stolt över hur långt jag har kommit och över hur fort allt har hänt. Det är så lätt att glömma eller inte förstå hur många ni är. När jag ser dessa bilder så tänker jag verkligen ”wow, hur kan alla dessa tjejer vilja ta kort med, mig?”. Varför mig?. Och att alla dessa bilder från just bloppisen är en sån liten del av alla bilder jag tagit tillsammans med er och en sån liten del från alla jag träffat och en så otroligt liten del av alla er som sitter och läser detta inlägg. 

  

Jag och min syster brukar alltid skämta om hur många som läser min blogg och följer min Instagram. ”Förstå om bara hälften av alla som följer dig på instagram skulle stå utanför ditt hus och ropa Andrea! Andrea! Andrea!” är något Alice brukar skämta om. Och det är ju egentligen så jävla sjukt. Jag blir så rädd och fundersam när jag tänker på hur ni uppfattar mig. Jag öppnar upp mig i min blogg genom att visa er min vardag men samtidigt visar jag inte mycket av mig själv. Ett mål jag har 2014 är just att göra min blogg mer personlig, att visa vem jag är. Det har varit svårt att se skillnad på personlig och privat för mig men jag tror att jag har hittat en bra väg nu. 

  

Jag kommer ihåg en gång när jag och Stella var på Idolfinalen, då träffade jag riktigt många läsare och det är tre stycken jag minns extra tydligt. Jag stod och letade efter våra platser och helt plötsligt ser jag tre elvaåriga tjejer som springer emot mig samtidigt som dom ser ut som dom sett ett spöke, jag blev nästan orolig och undrade vad som hände bakom mig. Nästa sekund hade jag sex stycken armar och tre halvgråtandes tjejer runt min midja. Jag blev så glad, men jag kan fortfarande inte ta in vad som hände. Jag kan inte förstå att dom blev så glada över att se mig? Stella började gråta över att hon tyckte det var så gulligt, över alla läsare som kommit fram under den kvällen. Och som ni vet så gråter jag OTROLIGT lätt men jag bara kan inte. För jag kan verkligen inte fatta.

 

Jag vill verkligen tacka er. Varenda en av er. Inte bara för att ni läser min blogg utan också för alla fina mejl och meddelanden, när ni kommer fram eller bara genom att visa att ni finns och att ni läser min blogg och uppskattar den. Just nu kan jag tyvärr inte svara på kik eftersom den är krashad sedan ett tag tillbaka vilket gör att jag inte kan öppna era meddelanden, för appen stängs ner. TACK för alla fina ord ni dagligen ger mig, tack för allt ni gör för mig. Förlåt för att jag inte visar min tacksamhet så bra men jag kan verkligen inte förstå detta haha..  Men tack, ni är så jävla bra. ♥♥

Enter a title

Det är väl så livet fungerar

An arrow

Anton har precis gjort sin första tatuering och till en början tänkte jag bara ”okej, vad fin baktanke det ligger bakom pilen” utan att verkligen tänka igenom vad texten verkligen betyder. För hur många gånger i livet oavsett situation har man inte tänkt ”nu kan det ju inte bli värre?”. Och hur många gånger tänker man inte ”Snälla kan det bara börja gå bra för mig nu”. Och så är det ofta. För efter regn, kommer alltid, alltid, alltid solsken. Kanske inte på en gång, kanske inte på flera dagar. Men någon gång kommer det alltid solsken på samma sätt som livet alltid kommer kännas lättare till slut om man bara fortsätter kämpa.

 

Motgångar är det värsta som finns men vad vore livet utan dem? Skulle man verkligen känna sig lycklig om man alltid var lycklig? Skulle man uppskatta sin vardag? Jag tror verkligen inte att jag skulle uppskatta min pojkvän lika mycket om vi aldrig bråkade, aldrig var ifrån varandra eller aldrig var oense. För hur ska jag då kunna uppskatta när vi blir sams, när vi kramar varandra och säger förlåt. Hur ska jag då kunna uppskatta honom på samma sätt när jag tittar honom i ögonen eller varje gång han kysser mig? Jag tror självklart att jag skulle uppskatta det man har men inte på samma sätt.

 

Livet suger när man har hur mycket saker som helst att göra, läxhögen växer, du glömmer bort hur det känns att sova 8 timmar per natt eller att bara ta det lugnt. Men efter terminer av rent helvete kommer sommarlovet. Jag vet att mina exempel kan ses som ironiska då man kan genomgå så otroligt mycket mer allvarligare saker i livet är skolan eller att vara ifrån sin pojkvän i en månad men det är iallafall exempel för att förklara, att förklara att jag fattar att det känns sjukt jävla jobbigt ibland oavsett vad man kanske varit med om men att det alltid kan bli bättre. 

 

Precis som Antons tatuering. An arrow can only be shot by pulling it backward. When life is dragging you back with difficulties, it means it’s going to launch you into something great. So just focus, and keep aiming!

Gråt-fia

 

Redan som liten har jag haft lätt för att gråta, och lär jag alltid ha. Precis som att jag kan skratta till magen viker sig, ryggen värker och strupen kipar efter luft och tårarna sprutar samtidigt. Det är nog det bästa jag vet, att skratta och vara så lycklig att det till och med värker i hela kroppen. När jag var väldigt liten kommer jag ihåg att jag ofta grät när jag blev rädd eller när någon fröken skällde ut mig, inte pga själva utskällningen utan för att jag visste att jag hade gjort fel. Jag grät för att jag skämdes helt enkelt. 

 

Jag grät redan när jag gick i trean för att jag kände mig stressad. Vi höll på att göra en teater på fritids kommer jag ihåg, redan då var jag driftig och engagerad och tog mig gärna an stora projekt. Jag kommer så väl ihåg när jag låg i min våningssäng och grät för att jag inte kunde komma på bra scener till teatern. Såhär i efterhand ler jag åt det men jag kommer verkligen ihåg stressen och pressen jag kände då, och de lilla var för mig då så himla stort. Något jag också kommer ihåg från när jag var ännu yngre, när jag kanske bara var sex år var när jag kollade på en film där en pojke var utanför. Jag kände mig så konstig när jag såg filmen för jag fick tårar i ögonen, filmen gjorde mig ledsen och jag undrade länge om det var något fel på mig. Jag förstod liksom inte hur en film kunde ge mig tårar i ögonen. 

 

Att gråta till filmer är något jag oundvikligen gör. Som person är jag väldigt känslosam och har inga problem med att visa vad jag känner, jag har väl snarare problem med att inte visa hur jag känner.. Under mina senare tonår har jag gråtit väldigt mycket, och absolut inte för att jag varit olycklig utan bara för att få ut känslor. Känslorna behöver inte alls vara ledsna utan det kan vara allt från stress, hunger, kärlek, förlust, frustration, trötthet och annat. Men är det inte skönt ändå? Att bara kunna ränsa och gråta ut sina känslor inombords?

 

Ibland när jag kommer hem från skolan kan jag gråta, inte för att jag inte trivs i skolan utan bara av ren lätthet av att komma hem. Jag kan gråta för att Anton skämtar med mig om något jag tycker är jobbigt fast jag samtidigt skrattar åt det. Undra hur många gånger jag skrattat samtidigt som jag gråtit, inte just för att jag skrattat utan för att jag skrattar åt att jag gråter. Jag skäms inte över att jag gråter så ofta som jag gör för skulle inte jag gråta vet jag att jag skulle vara så fylld av känslor som skulle ticka inuti mig som en liten bomb.

 
Jag har aldrig haft den känslan förrens för ett halvår sen ungefär. När jag har varit ledsen utan anledning så har jag blivit arg på mig själv för att jag inte är glad och mår bra, för det borde jag göra. Jag känner mig ofta ledsen utan att veta varför, som att jag nästan vill ha en anledning till att få må dåligt, något som gör det okej. Det funkar kanske inte alltid så, det kanske inte alltid finns en anledning till smärtan vi har i hjärtat eller det kanske inte alltid finns en anledning till alla tankar vi har i huvudet om nätterna. Och det kanske är okej?

 

 

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd