Tankar om att älta & grubbla

Allmänt, Texter

Jag är en känslomänniska, det betyder att allt jag känner, känner jag väldigt starkt. Är jag glad så är jag superglad, är jag ledsen så är jag väldigt ledsen. Det är väldigt sällan jag känner mig tom eller neutral, antingen av eller på. Jag kan bli avundsjuk på dom som uttrycker att dom är tomma inombords, ibland känns det som att det vore enklare. Jag är aldrig tom, jag är överfull av tankar, negativa som positiva. Jag älskar att jag har mina toppar och dalar men inte när det slår över, inte när jag grubblar och ältar och inte längre vet hur jag ska hitta ut ur en spindelväv av tankar och känslor.

Ibland kan jag må dåligt utan att riktigt kunna sätta fingret på varför, men jag tror jag har kommit halvvägs nu. Jag tror att en stor bidragande faktor till varför jag tycker att livet känns tungt ibland är för att jag ältar, grubblar och oroar mig alldeles för mycket; och i onödan. Varför jag gör det har jag inget svar på men fasen vad skönt det hade varit att kunna släppa negativa "what if"-tankar om framtiden, relationer, jobb osv. Det jobbiga är att jag aldrig oroar mig för småsaker, jag tänker positivt i vardagen men i mitt egna huvud när jag är ensam är det inte alls samma sak. Då tänker jag verkligen så negativt, så ofta. VARFÖR? När jag läst lite om det här med att älta saker så har jag förstått att man antingen ska agera eller acceptera. Problemet är att jag ofta oroar mig och ältar saker som är utom min kontroll, vilket jag har svårt att acceptera.

Jag är så avundsjuk på obrydda människor. Det känns som att det finns så många som aldrig har ångest, aldrig oroar sig. Det skulle vara så skönt att bara inte bry mig om saker jag ändå inte kan kontrollera. Jag vill verkligen kunna styra och kontrollera över hela mitt liv men det går ju inte, och jag förstår att det kan låta helt sjukt men det är så jäkla jobbigt.

Gillar