Jag har flyttat hem

Okategoriserade, Texter

Jag har i flera veckor planerat hur jag ska skriva det här inlägget. Jag har varit nervös över att skriva ut det här på bloggen då jag inte orkar höra vad folk tycker och tänker om mig. Absolut, jag driver en blogg och en drös andra sociala medier och får stå ut med synpunkter men kring just detta har jag liksom inte orkat höra någonting. Det här har varit en jobbig period i mitt liv, vilket är jobbigt i sig då det förväntas vara en härlig period. När jag flyttade till lägenheten kändes allt superbra men det har helt ärligt talat inte känts så himla bra som jag förväntade mig att det skulle göra, eller så bra som alla andra förväntade sig att jag skulle känna.

På ett sätt blir jag så himla trött på mig själv för det här är så typiskt mig. Det är typiskt Andrea. Att hetsa, stressa och bara kasta sig in i något utan att tänka speciellt mycket. Jag är en sån som måste åka till Ikea samma dag som jag kommer på att jag behöver en ny skrivbordslampa. Jag är en sån som måste måla om rummet samma dag som jag kommer på att jag vill byta färg på väggarna och lite så var det nu också. Jag flyttade hemifrån bara för att jag kunde, i princip. Absolut har det varit bra och roligt på många sätt men jag förstod rätt snabbt att jag kanske inte var så redo för det egentligen.

Jag har saknat min familj så himla mycket och har inte alls tyckt att det är roligt att vara själv. För jag har liksom inte varit själv, jag har bara känt mig ensam och det är en av de värsta känslorna tycker jag. Jag vet att jag kommer att låta bortskämd nu då jag vet att jag är lyckligt lottad som fick tag på en lägenhet över huvud taget men jag kunde liksom aldrig slappna av i och med att jag hela tiden visste att jag till slut kommer behöva flytta där ifrån (hyrde i andra hand). Det kunde aldrig bli mitt hem eller min trygga plats. Och jag vet, jag vet att det är så det funkar när man kommer in på bostadsmarknaden men jag hade liksom ingen riktigt anledning till att flytta.

Jag är 19 år och trivs superbra hemma hos min familj, vi går inte varandra på nerverna eller de bor inte två timmar från stan där jag jobbar. Jag flyttade bara för att jag kunde. Att flytta hemifrån är något jag längtat efter sedan jag var femton. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och det känns pinsamt på något sätt. Det som känns jobbigt egentligen är inte vad jag själv känner, utan det är vad jag tror att många andra kan tycka och känna. Jag känner mig misslyckad när jag flyttar hem igen på grund av andras förväntningar på mig, för att de trodde att jag skulle klara det så bra redan vid 19års ålder. Jag själv tycker egentligen inte alls att det är jobbigt att flytta hem igen, jag tycker det är hur skönt som helst och är lyckligare än vad jag varit på länge. Jag har min trygga punkt och älskar att bo tillsammans med min familj igen.

Det är inte så att jag aldrig vill flytta igen. Men jag vet att om jag bor hemma nu i cirka två år så har jag råd att köpa en bostadsrätt vilket kommer att kunna bli min trygga punkt, mitt egna riktiga hem. Det hade självklart varit annorlunda om jag flyttade till den lägenheten jag bott i om jag skulle studera och min familj bodde i en annan stad eller för att jag helt enkelt var "för gammal" för att bo hemma. Men nu hade jag ingen sån anledning och då kändes det helt ärligt onödigt och jävligt tråkigt bara. Jag känner mig i alla fall misslyckad för att jag vet att andra tycker att jag är det, och det känns rätt jobbigt just nu. Jag är ändå glad över att jag tog en chans och även om det gick lite åt helvete så lärde jag mig massor och har vuxit som människa. Men men, det var det. Puss på er så hörs vi imorgon. ♥

Gillar

Kommentarer

Liv
,
Men äsch då! Kul att ha testat på det ändå liksom? Kan lova dig att vi verkligen inte ser dig som misslyckad❤️