Jag kan inte andas

Allmänt, Texter

Texten beskriver en kväll för några veckor sedan

Taxin börjar rulla mot min sida av stan och jag kan inte andas. Vi passerar rödljus, tunnlar och broar och för varje meter som går så får jag svårare att andas. För varje meter som taxibilen rullar så växer ångesten i mitt bröst större och större. Försöker intala mig själv att det är lugnt, att jag måste kunna kontrollera mig och att det som är påväg att hända, det jag är påväg att känna är helt obefogat. Jag försöker ta djupa andetag, men det går inte. Jag fifflar fram min mobil och ringer min pojkvän. Behöver höra hans röst, få bekräftelse på att han finns där för mig, att han älskar mig. Han ber mig att ta långsamma, djupa andetag men jag kan inte. Det är omöjligt.

Jag åker från min bästa vän, pratar i telefon med min pojkvän, hem till min familj och jag är ensammast i hela jävla världen. Så ensam att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Så ensam att jag inte vet om jag kommer klara av hela taxiresan på 20 minuter utan att spy eller svimma. De längsta 20 minuterna i mitt liv. Jag orkar inte ens reflektera över att främlingen som kör bilen hör varje ord jag säger i telefonen. Hur jag gråtandes, försöker sätta ord på vad jag känner där och då. Men det går inte. Jag kan inte förklara varför jag känner som jag gör. Jag är långt ifrån ensam, men jag känner mig så ensam som om jag vore den sista på jorden.

Ångesten ger mig mer ångest och paniken ger mig ännu mer panik. Jag är rädd för mina egna känslor och mitt beteende. Jag är rädd över att jag har svårt och andas och för att det känns som att hela min bröstkorg är påväg att gå sönder. När jag går ur taxin så kippar jag efter friskt luft men det hjälper inte. Känslan i bröstet är kvar. Desperat så försöker jag springa i trappan hemma hos mig för att jag ska bli andfådd och tvinga mig själv att andas ordentligt. Han är kvar i telefonen och frågar varför jag känner mig ensam och jag önskar mer än allt annat att jag kunde svara på det. Ensamheten är min största fiende, den kommer när jag minst anar det och den äter upp mig inifrån. Och än så länge, så vet jag inte hur jag ska hantera den.

Gillar

Kommentarer

matilda ?,
Så himla bra inlägg ♥ Kram
nouw.com/matildardn
Andrea,
Oj, hade kunnat skriva just den där texten själv, känner verkligen igen mig!
andrealarsson.blogspot.com
Malin,
Stark text och många med dig upplever detta. Jag håller med Frida ovan, lång väg att vandra men prata om det! Då förminskar man det för sig själv (säkert individuellt) och avdramatiserar det lite, det kan bli så stort i huvudet. Jag får bara återfall ibland, men en stor hjälp har varit att låta mig själv ha den ångesten jag får och genom att ha insikt om att episoderna går över är det hanterbart. Då kan man rida ut stormen, som en migränattack osv. Det kunde jag inte göra innan, då kändes det verkligen som att allt skulle gå under. Kan ju glädja dig med att jag började må dåligt som 18åring och närmar mig 32 😉 Men är väldigt duktig på att hantera mig själv idag och ha förståelse för andra. Nu kan jag få någon lättare attack vid för många omställningar och trötthet...
doohs.blogg.se
Siri,
Du är inte ensam! Känner likadant..
nouw.com/sirieinarsson
Laura,
Verkligen en vacker text. Du är inte ensam <3 www.lauraheinikki.com
www.lauraheinikki.com
Bea
,
❤️❤️
Hanna
,
FYFAN vilket bra inlägg!!
Linn
,
Älskade människa! <3
Malin
,
<3 <3 <3 <3 <3
Anonym
,
Grät när jag läste det här. Precis hur jag känner precis just nu. Vet inte hur jag ska klara av det. Men tack