Kommer jag någonsin bli vän med vågen?

Varje vecka får jag frågor av er om hur mitt förhållningssätt till mat, till mig själv och min kropp. Frågor om hur jag kommit "dit jag är idag" och om tips. Det är så svårt att svara på, att in i detalj granska sin egen bild av sig själv utan att bli självkritisk. En av de sakerna jag liksom aktivt gör varje dag är att just inte tänka så mycket på min kropp, mitt utseende. Jag vill inte lägga något som helst värde i det, mitt värde ligger inte i hur jag ser ut. Det vet jag nu, men det tog mig lång tid att komma till den insikten och sen kunna släppa det tankesättet.

Innan jag går in mer i detalj på min inre resa när det kommer till just min självbild i förhållande till mat och träning så vill jag bara påpeka en enormt viktigt faktor. Självhat eller kärlek till sig själv existerar oavsett hur man ser ut. Oavsett om man faller in i idealens fack eller om man befinner sig långt därifrån. Jag är mycket väl medveten om att jag faller inom normen och att mina issues med mig själv enbart har kommit från mig själv och ingen annan. Jag förstår också därför att det säkert är ännu jobbigare och svårare att älska och acceptera sig själv när det känns som att hela samhället säger åt än att man inte förtjänar att göra det.

Jag brukar alltid svara att jag typ alltid haft en väldigt sund inställning till mat, träning och mitt utseende. Men det stämmer egentligen inte när jag tänker efter. Det sjuka i detta är inte att jag glömt bort vissa perioder i mitt liv, utan att jag nästan har normaliserat det i min egna hjärna. Jag har aldrig haft en ätstörning men jag har absolut haft ätstörda tankar och beteenden. När jag gick på lågstadiet kommer jag ihåg att jag tyckte att det var jobbigt att sitta ner med shorts för att mina lår blev så breda. På högstadiet tyckte jag att det var pinsamt att äta bland killkompisar och skrev löften i min dagbok om hur jag skulle äta och framförallt; om hur jag inte skulle äta. Jag skrev i min dagbok om hur glad jag var över att ha gått ner i vikt för att se skriva om hur besviken jag blev över att jag gått upp i vikt.

Anledningen till att jag inte sett på dessa perioder så allvarsamt är kanske för att det aldrig gick helt över styr. Jag orkade aldrig hålla mina löften och jag slutade inte sitta ner med shorts bara för att dom tankarna fanns där. Dessa ätstörda tankar tog aldrig över mig. Som tur är så har jag oavsett självhatande tankebanor oftast sett min kropp som ett verktyg och där tror jag att jag kan tacka alla de sporter jag gick på som liten. Jag läste någonstans att tjejer som går på aktiviteter som fotboll, innebandy, hockey och basket löper större chans till att vara med nöjda med sin kropp. Just för att man ser sin kropp som ett verktyg, man är tacksam till sin kropp. Man springer med sin kropp. Klarar av saker med sin kropp. Aldrig någonsin var det något som helst fokus på hur man såg ut på fotbollsplanen.

Jag vet inte exakt hur men någon gång efter studenten så kom jag verkligen till insikten att det finns mer här i världen än att hela tiden fokusera och tänka på hur man ser ut. Min vikt kommer aldrig att göra mig lycklig i själen, en viss typ av mage på min kropp kommer inte göra mig till en lyckligare människa. Och det kan kännas rätt basic och rimligt i de flestas öron, men det är en helt annan sak att gå från att hålla med om det - till att verkligen tro på det och känna det på riktigt. Det var i den vevan någon gång jag bestämde mig för att sluta väga mig. Aldrig någonsin i mitt liv har jag kunnat väga mig utan att känna någonting inför det, positiva som negativa känslor. Aldrig.

Jag älskar mig själv. Jag uppskattar min kropp och är tacksam för den. Varje dag försöker jag visa tacksamhet till min kropp och mitt hem genom att ta hand om den i form av regelbunden sömn, god, näringsrik mat och motion. Jag kan helt ärligt talat säga att jag är vän med mig själv och mitt utseende. Inte för att jag älskar hur jag ser ut i alla scenarion, för att jag inte lägger något värde i mitt utseende. Men än idag är jag inte vän med vågen. Eller jag vet inte, jag har inte testat. Men tanken av att ställa mig på vågen gör mig fortfarande obekväm just för att jag vet inte om jag kommer kunna vara likgiltig inför siffrorna som kommer att visa sig. Om jag ska vara helt ärlig så är ändå det något som gör mig besviken på mig själv, att jag liksom än idag inte riktigt kan släppa det.

Kommer jag någonsin bli vän med vågen? Kanske inte. Kommer jag trots det ändå kunna vara vän med mig själv? Det tror och hoppas jag.

Det är så viktigt att inse att man kanske inte klarar av exakt alla intryck på exempelvis sociala medier. Oavsett om jag kan känna mig stark och trygg i mig själv så kan jag fortfarande må dåligt av att råka jämföra mig med någon annan. Det är ingen svaghet att erkänna att man inte mår bra av att följa vissa människor på instagram. Det är inget annat än starkt. Att ta ett ställningstagande för sitt egna mående är det viktigaste man kan göra.

Jag är så jävla trött på all hets som än idag försegår på sociala medier. Man ba snälla det är två tusen jävla nitton, har vi inte kommit längre än att skriva saker som "hehe träna bort julbordet nu dååå!!!" eller "fototips om du vill se smalare ut på bild" Man ba snällllaaaa 2003 ringde och ville ha tillbaka sina omoderna, obehagliga trender. Jag förstår verkligen inte heller grejen med att känna behovetav att sprida vidare sina egna skeva tankar till sina följare, oavsett hur många eller få man har. Please just stop.

Regelbunden träning och näringsrik mat är något jag vill uppmuntra folk till. Det finns så många fysiska och psykiska hälsofördelar med att träna. Du får mer energi, får bättre syreupptagning, du får en lägre vilopuls, bättre blodcirkulation, mer ork, utsöndring av endorfiner, du håller dig ung längre osv osv. På samma sätt finns det enorma fördelar med att äta en bra, varierad kost med mycket frukt och grönt. Gör allt detta, ta hand om dig själv för att du älskar din kropp, inte för att du hatar den. Tänk om vi la ner all den tid vi lägger på att kritisera våra kroppar till att se över vilka vi är som personer istället. Vem är jag som kompis? Hur behandlar jag mig själv? Vad är jag bra på? Sluta kritisera dig själv för hur du ser ut och börja var tacksam för allt du är istället. Sluta följa personer på instagram som uppmanar till ohälsosamma ideal eller som redigerar sig smalare. Jag har gjort det och jag mår så mycket bättre när jag scrollar i mitt instagramflöde nu än för ett par år sedan. Att börja älska sig själv för den man är är det viktigaste man kan göra, allt börjar den dagen man kan komma till freds med sig själv. Livet handlar så jävla mycket mer om än att se ut på ett visst sätt.