När ångesten knackar på dörren

Allmänt, Texter

Jag har inte haft många ångestattacker i mitt liv, jag skulle kunna räkna dom på mina fingrar. Men antalet gånger det känns som att jag är nära till en ångestattack är dessvärre betydligt fler. Det är många gånger jag liksom kan känna ångesten komma. På samma sätt som man kan höra en bil på gatan närma sig sitt hus och man bara vet att det är sina föräldrar. Eller när man hör ett par steg utanför klassrummet och vet att det är sin kompis. Fast i detta fall är det ju inget som är lika mysigt som ens föräldrar eller sin kompis, snarare tvärt om. Ett problem för mig är att jag inte riktigt vet hur jag ska filtrera bort mina ångesttankar eller motverka att en ångestattack ska blomma ut. Så dom gångerna jag vet att ångesten är påväg men sen viker av, så vet jag inte riktigt vad det är jag gjort eller lyckats med. Vilket då blir problematiskt dom gångerna jag verkligen inte kan motverka det. Jag vet ju att jag borde be om hjälp, söka hjälp hos någon professionell. Det jag behöver hjälp med är först och främst verktyg för att hantera dessa känslor och tankar. Att inte låta en liten, liten jobbig tanke bli så stor för att sedan sänka mig. En annan sak är väl att ta reda på vad det kommer ifrån. För när jag får dessa ångestattacker så jag kan inte direkt koppla dom till något som hänt, det enda återkommande är att jag känner mig ensam på ett eller annat sätt.

Vad gör ni som känt av liknande när er ångest "knackar på dörren"?

Gillar

Kommentarer

Alicé Eriksson,
Åh ångest är så fruktansvärt!!:( jag gör olika beroende på vad för ångest jag har. Är det prestationsångest eller typ ångest för att tiden bara flyger förbi så försöker jag bara att tänka att det är bara jag som kan påverka mitt liv och mina prestationer. Jag gör det till vad jag vill och det är bara jag som kan påverka och ändra på mitt liv. Jag har slutat leva för andra och börjat leva för mig och vara den personen jag vill vilket har lättat på just den ångesten något otroligt. Där handlar allt om inställning tror jag, det har det i alla fall gjort för mig. Är det allvarligare ångest, så låter jag den komma. Är jag hemma sätter jag mig vid ett öppet fönster med ett glas vatten och försöker andas lugnt. Jag ringer alltid min pojkvän om han inte är där för han är den enda som kan hjälpa mig. Ofta får jag ett tryck över bröstet, hyperventilerar och hela min kropp börjar sticka och jag får en klump som gör mig illamående i magen. Jag förlorade min mamma oväntat och plötsligt för ca två månader sedan och min ångest har bara blivit värre och värre sedan dess för jag börjar alltid att tänka på att snart kanske pappa eller mina systrar dör sådär men då tänker jag alltid att mamma hjälper mig. Mamma sitter på ett moln och hjälper mig typ. Hon ser till att jag kommer ha de kvar i livet. Det låter jätteweird men det hjälper verkligen mig otroligt med just den biten av ångest. Jag själv pratar inte med någon kurator eller liknande för alla jag hittills varit hos har varit sämst och jag får bättre hjälp av mig själv och min familj. Det enda jag kan göra med min ångest är att låta den komma och sen hantera den därifrån. Jag har lärt mig att jag kan inte hindra den, den kanske försvinner helt eller så får jag lära mig leva med den helt enkelt. Förlåt om det blev jätterörigt och svårt att hänga med, men det är så svårt att förklara haha..
nouw.com/aliceerikssonn
Tilde,
Alltså ångest är verkligen en pain in the ass. Jag är lika gammal som dig och har haft ångest sedan jag var 15 ungefär, ibland har den varit värre och i perioder kan jag få panikångestattacker varje vecka i princip. Nu när jag blivit lite äldre har jag tack och lov lyckats hitta någon typ av lugn och har med tiden jobbat bort de värsta attackerna, men det kommer självklart tillbaka ibland, ofta i samband med stress. Jag har gått hos psykolog till och från i många år och självklart är det ett superbra sätt, men jag tror att det är viktigt att i så fall våga analysera och prata och dessutom vara VÄLDIGT noga med att personen du går till är någon som passar dig. Jag valde att leta länge och hittade till sist en psykolog som var speciellt inriktad på yngre människor med ångest, hon hjälpte mig jättemycket på vägen. Idag har jag två sätt att bli av med ångest. Antingen ser jag till att prata med mina vänner eller min mamma om situationen och det som gör mig stressad. Det kan vara GULD att diskutera vad det faktiskt är som ligger och värker i magen och ger dom där ångestkänslorna i och med att många situationer och problem känns SÅ mycket större när dom bara ligger och spökar i hjärnan - när man pratar om det kan man ofta få andra perspektiv på saken, inte bara från den andra personen utan också för att man själv kan se det lite annorlunda när man faktiskt får diskutera det. Om jag inte riktigt vet vart ångesten grundar sig utan bara har den där värken i magen, mår illa, känner mig stressad osv (allt som ångest innebär, med andra ord) så försöker jag bara hitta på saker som gör mig glad. Går helst inte ut och festar eftersom alkohol och ångest lätt blir en dålig kombo, men att träna (gärna gruppträning för det ger så härlig energi), vandra runt i stan med en kaffe i handen och kika på inredning, städa rummet och såna enkla saker brukar vara jättebra för att få ett lugn och framför allt få röra sig lite och få tankarna på annat. Världens längsta kommentar haha och sj
tildesdiary.devote.se
Linda,
Jag har varit drabbad av ångest i ca 1 år nu.. Jag är 19 år gammal och lider både av stor svartsjuka, panikångest & oro. Har verkligen haft självförtroendet på botten (inte för att det är bättre nu) men det är iallafall på bättringsvägen!! För övrigt så är jag väldigt glad som person, skrattar och har kul åt det mesta. Har alltid älskat att umågts med familj som vänner (det har alltid varit prio 1 för mig. Men för ca ett år sedan så var det lite oroligt i mitt förhållande (det hade inte hänt något) utan det räckte med dem små sakerna som blev så stora. Jag har ALDRIG varit avundsjuk eller haft några problem alls!! Där startade min avundsjuka, jag slutade att lita på folk. Jag var orolig exakt HELA TIDEN. Jag hamnade i en depression där JAG var problemet till allt. Jag hade järnspöken, inbillningar & oro. Jag lurade mig själv saker, att ständigt gå runt och vara orolig gjorde mig stressad och att jag fick PANIK. Jag tappade kontrollen över allt. Jag tyckte att det var jobbigt att gå till skolan, prata med mina vänner & familj. Jag dränkte mig verkligen i tårar. Jag kunde inte visa glädje. Jag började trycka ner mig själv otroligt mycket. Jag blev stressad över ALLT, att jag inte skulle klara skolan, det var studenten snart, vad skulle jag jobba med efter studenten, (hade praktik där jag inte trivdes), träningen... Där gav jag nästan upp allt. Jag gjorde så gott jag kunde i skolan (var borta väldigt,väldigt mycket), var hemma ''sjuk'' flera veckor, jag tappade orken & energin. Jag försökte verkligen tänka på annat hela tiden, försökte att övertala mig själv & hade även min bästavän som jag ringde till för att få allt bekräftat. Jag har inte kunnat vara hemma själv eller sovit själv under det senaste året, inte utan att få panik och somna gråtandes. Jag har haft det SÅ jobbigt med min svartsjuka, ständiga kontrollbehov som har tagit så hårt på mig själv & för min pojkvän för den delen. Vi har självklart pratat flera gånger om det, han är otrol
www.nouw.com/lindaol
Anna
,
Dränker mig i lugnande o går o lägger mig
Siri,
Det är så himla svårt eftersom det skiljer sig från person till person. Men det bästa jag brukar göra när jag känner att en ångestattack är påväg är att ta ett djupt andetag. Sätta mig ner och tänka över hur jag kan blockera ut tankarna med positiva tankar eller sånt som jag vet får mig att må bra. Och det viktigaste är att inte få panik utan att ta det lugnt och göra något som får en att tänka på annat eller hålla en sysselsatt. Du är inte ensam. Kramis!
nouw.com/sirieinarsson
Pauline
,
För det första, du är absolut inte ensam om att känna detta Andrea. Det är förmodligen fler personer som har drabbats av en ångestattack eller dylikt. Men oftast undviker hen att konfrontera det eller försöka finna ett sätt att handskas med det. Ångesten finns där, den kan visa sig i flera olika former. Vad man anser och upplever som ångest eller annat som man tycker är jobbigt är individuellt, det vill säga inget är "fel" och tycka. Något man själv tycker är jobbigt kanske inte kompisen tycker, detta kan grunda sig på tidigare erfarenheter samt vilken uppväxt hen har haft. Utifrån egen erfarenhet så är det allra viktigast att kontrollera sin andning, eftersom den styr och påverkar så mycket annat i kroppen å i knoppen. Mer än vad man tror faktiskt. Andas djupa lugna andetag. Finns nog tusen olika övningar som är enkla att googla upp å lära sig. Sedan att man är medveten om att man har ångest och i sin tur kan accepterat den. Nu menar jag inte att du bara ska acceptera det och tänka att jag kommer må/känna såhär hela livet ut. "Jag är en person med ångest, tack och hej". Utan att man är medveten om det och vet om att det faktiskt är en del av ens liv, vare sig man vill eller inte. När man har gjort det kan man fortsätta arbeta med ångesten och hur hen kan motverka eller handskas med kommande ångestattacker framöver. Jag har läst din blogg i snart 3 år, du är väldigt inspirerande & verkar vara en klok tjej med fötterna på jorden. Att du tar upp sådana ämnen som just ångest, depression gör mig så glad och jag tror att många uppskattar det. Det bör tas upp och pratas om mycket mer i sociala medier än vad det gör nu. Du är grym! Andrea vi är med dig och du är aldrig ensam!
Johanna
,
Ångesten är som sorgen. Att sörja kan vara ett lika stort helvete som att känna sig ångestfylld. Både är negativt laddade och tömmer en människa på energi. Som en högkänslig människa jag är, kommer jag nog aldrig att bli 100% av med ångesten. Men jag kommer att lära mig att hantera den. Det kommer finnas bättre och sämre dagar. Bakom ytan är vi alla människor och livet är inte endast en dans på rosor. Ingen är perfekt och jag är så himla glad att jag inte heller är det: För annars skulle jag inte vara jag! Kram Andrea! Tack för din och Mathildas underbara podd!
Josefine
,
Har haft panikångest i sedan jag var elva, är tjugo nu. I början visste jag inte alls vad det va så när jag fick hjärtklappning eller svårt att andas trodde jag att jag skulle dö! Jag kommer tom ihåg att jag tänkte "jag vill bara sova så jag slipper må såhär". I början utav förra året hade jag även depression och kommer inte ihåg någonting från den tiden, bara att jag låg i min säng och tog avstånd från allt och alla. Det var sista året på gymnasiet och jag har aldrig tyckt att skolan var rolig.. Nu har jag jobbat i ett år och i våras började jag gå till en psykolog, först tänkte jag bara "varför ska jag gå hit och prata med denna Random människa om saker jag kan prata med mina kompisar om?". Men det var en utav sakerna som underlättade min panikångest! Jag har panikångest och kommer alltid ha det, man måste bara lära sig att leva med det även fast det låter hemskt. Man ska dock aldrig försöka tänka bort eller försöka förtränga sina ångesttankar eller attacker när man väl är i det, utan man får bara sitta där och andas (det är jätteskönt att andas igenom en attack). Hoppas det hjälpte dig lite!! Kram 😊
Linn,
Har själv haft en regelbunden panikångest för något år sedan och får vanlig ångest ibland. Det är viktigt att ta reda på varför man får det,undvika att dricka och använda sig ut av andning för det ger ut allt inom dig. Göra det som helt enkelt får dig att bli lugnande. Du är inte ensam om det och kommer lära dig med tiden.
nouw.com/sarahlinnsliv/
Anonym
,
När de värsta attackerna dyker upp brukar jag gå ut o springa. En bättre kondition dämpar både ångest och depression. Gör dig även avslappnad när du ska lägga dig.